Glöggg igen!

Jag hittade två flaskor starkvinsglögg i ett skåp. Bäst att dricka upp dom nu, så jag slipper göra det senare. Glögg är ganska äckligt om när man inte har julstämningen runt omkring sej. Det är bara sött och sliskigt på ett ofräscht sätt. Men det gör inget, den gick ner ändå...
Nu sitter jag och sköljer munnen med guiness (den enda goda ölen)
När jag och min man tidigare satt och smuttade på glöggen kom vår son in i köket och ville rita. Rita på oss. Tatuera lite. Normalt säger vi: "Du får inte rita på dej, bara vuxna får göra det" men efter lite glögg var det hela bara gulligt. Alla ville vi ha tatueringar av honom på oss. Även vår dotter. Hon ville bland annat ha en sol på foten, vilket hon fick. Hon var lycklig och vår son stolt över vad han gjort. Så ber hon om ännu en sol på andra foten. Han satte glatt igång med pennan, men så kommer det ett jättetjut från henne:
-Nej, inte så! Jag vill inte ha den, jag vill inte den ska se ut så där... Buuuuhuuuhuuu!
Min son tittade förskräckt upp på henne.
-Det är ingen fara, hon är bara trött och sjuk, den är jättefin, sa jag.
Sedan grät hon otröstlig resten av kvällen. jag ville naturligvis fota av den, (den var väldigt charmig,) men det visade sej vara en omöjlighet. Nu får jag sitta inne på hennes rum när hon ska sova då hon annars bara gråter, men det är ok. Jag har snart läst ut en bok av Kajsa Ingermansson ("Lyckans hjul") och den är faktiskt ganska dålig. Det handlar om tre kvinnor i totalt olika åldrar som har någon osannolik relation med varandra. Den ena karaktären "Ellinor" är ganska blek. Allt hon gör i boken är att vara stressad och svettas. Hon verkar svettas överallt, vad hon än gör svettas hon, även över små saker som promenader och shopping. Annars har hon ingen större personlighet, det är väl svettet som gör hennes karaktär. Hade jag inte gått på universitetet (skapande svenska) kanske jag inte lagt märke till att boken är dålig, kanske jag tyckt den varit bra om jag inte visste bättre?!
Skit i det, Jag borde läsa ut den nu...Vem vet? med lite glögg i kroppen kanske den är bättre?

Tre ord

I morgon är det nyårsafton och kanske jag ska försöka summera detta år ändå på något sett. Nu när jag tänker efter kommer jag inte på någonting som hänt detta år. Inget speciellt. Eller? Jag kommer ärligt talat knappt ihåg de senaste dagarna.
Jo, jag har börjat blogga och gå i skolan, det är den största grejen för mej i år. Jag härmar DN och skriver tre ord som sammanfattar året som varit.(för mej privat)

-Skola
-Blogg
-Stress

Nästa år kan jag redan sammanfatta så här:

-Året jag blir rik
-Året jag motionerar regelbundet
-Året då jag...hmmm...jag vet inte. Men någon spänning ska det väl vara också så jag kan ju inte avslöja allt. (ärligt talat, jag kom inte på något.)

Snart...

Efter ännu en natt medsjuka barn (feber) vaknade jag för tredje morgonen på raken med huvudvärk. Men det gjorde ingenting. För jag har DN i brevlådan varje morgon och idag tog jag mej faktiskt tid att läsa den. Den är jättebra.
Har suttit och gjort menyn till nyårsafton och är väldigt nöjd med resultatet. Vi har bjudit över våra grannar. Deras minsta dotter tål inte mjölk så jag har fått klura lite på desserten. Men nu är jag nöjd och supersugen på att börja.
För oss är nyår början på ett NYTT år så idag har vi vår julgransplundring. Det snart dammiga pepparkakshuset ska bort och våran överpyntade plastgran. Allt ska bort!
Det tycker jag är ganska skönt. Focusera på det nya istället.
För mej går alltid nyår i mörkblått och silver så att det röda måsta bort. Jag ser fram emot att duka nyårssupén med massor av silver på bordet. Snart börjar mitt nya år...

Bra tattoo dag

Allting verkar ordna sej. Idag konsulterade jag en kund och det visade sej att hon var frisör. Vilken lycka! Jag har så länge jag levt, har jag velat lära känna en frisör. Jag kommer att starta året med en ny image, en detox och laddade batterier. Det känns väldigt bra och hoppfullt.
Tatuerade även en snygg fjäril på foten. Det blev jag också lycklig över. Den ser lite mörk ut på bilden men den kommer att vara mer blå och ljusblå när den läkt klart.
Jag vill tatuera mera. Ska kolla med min man, kanske han vill ha mera svart?

Tillfällig lycka

Min man har träningsvärk. Det tycker jag är bra, han behöver det. Det gör att hans hjärna blir överröst av dopamin och endorfiner vilket gör honom glad och det i sin tur gör mej glad. Tänk om han kunde ha träningsvärk jämt?!!! I morgon kan han nog inte gå i trappan ens.
Mina granar har ringt flera gånger nu och frågat om jag ska med och träna, och mentalt vill jag det, men nu har jag annat att göra.
Jobb! Det piggar verkligen upp att känna att jag är bra på något och att någon behöver min kunskap. I morgon ska jag tatuera en fjäril på en fot, det ser jag fram emot. Fjärilar och blommor är alltid bäst (speciellt på killar då blir dom extra tuffa.) Ska konsultera en som vill ha svalor också. Tänk att tatueringar kan göra mej lycklig igen, det hade jag aldrig trott. Även om lyckan är tillfällig, är den i alla fall där just nu.
Arbeta är fantastiskt, jag förstår mej inte på folk som vill vara arbetslösa/ledig längre tid.

Jag har sprickor i ögonen

Det var roligt att jobba idag. Jag tatuerade en väldigt trevlig tjej. Kanske det var därför det var kul? Eller för att jag är ledig och har inget att göra. Jag saknar att jobba. Jag förstår inte varför det ibland är så roligt och ibland så otroligt fruktansvärt hemskt.
Men idag var det bra.

Min man är hemma idag då vår dotter fick feber i natt och jag ska jobba. Nu är jag trött och ska läsa en bok för barnen. Jag satt och gnuggade mej i ögonen vid lunchen, då tittar min dotter mej i ögonen och säger:
-Mamma, du har sprickor i ögonen.
Det är väldigt beskrivande. Nu ska jag bara vila lite tills nästa kund kommer.

Dålig uppmärksamhet

I dag gjorde jag en läshörna. Den var ganska trevlig. Jag sitter numera framför en dagsljuslampa och läser. På lampans instruktioner står det att man ska för bästa effekt sitta 30 cm ifrån. Det är ganska nära. Måste se lite idiotiskt ut men det spelar ingen roll. Vem skulle titta in genom vårt fönster?
Det gick ganska bra att läsa jag hade precis satt i hårfärg i håret och väntade på att den skulle verka. Jag försvann in i bokvärlden och vaknade upp av ett jättevrål. Det var min son som hade fått ett paraply i ögat. Han skrek, grinade och vägrade öppna det. Vad gör man? Bäst att vara cool och tröstande.
"Det är inget farligt, det blir bra" hörde jag mej själv säga med en övertygande lugn röst, samtidigt som jag undrade om han blivit mer eller mindre blind. Jag satte honom i knät och tog med en barnläkarbok i handen. Där stod det att jag skulle ta honom till akuten om han vägrade öppna ögat, men så illa kan det väl inte vara tänkte jag. Hur ska det gå till jag har inget körkort och en massa färg i håret.
Men det visade sej att några av hans långa ögonfransar hade vikts in i ögat på stackarn. Jag tog en topz och sa:
"Vill du att mamma gör det här eller vill du åka till sjukhuset? Han svarade naturligtvis "mamma" och så fixade jag det snabbt och enkelt med lite våld (för att hålla hans händer borta.) Jag nuddade bara kanten på ögonlocket och alla fel böjda ögonfransar vikts ut.
När jag senare gick in i vardagsrummet såg jag att barnen hade hängt upp flera trosor, kalsonger och mjukdjur i julgranen. Det kanske inte är så bra att försvinna in i en bok när jag har barnen hemma?
Ska genast bli mer uppmärksam.

Ensam

Nu är jag ensam. Min man har åkt på kendoläger och väntas hem först till kvällen. Barnen är sjuka (förkylda) så jag kommer att stanna inne några dagar. Det känns inte så roligt. Jag har stort behov av dagsljus och vill, trots kylan, vara ute. Men vad gör man ute? Det finns ingen snö att skotta, det går inte att åka pulka eller skridskor. Här gäller det att vara uppfinningsrik.
Jag kommer antagligen läsa en Kajsa Ingermanssons bok. Jag fastnar i hennes böcker fast handlingarna alltid är förutsägbara och innehållet banalt. Egentligen vill jag läsa Hans Gunnarsson så det är bäst jag skyndar mej med den där boken.

Jag känner mej ensam. Som vanligt. Undrar om jag är det eller om det bara känns så?
Nåja, nu har jag läst mitt årshoroskop (i damernas värld) det verkade bra, så det nya året får gärna komma NU, till skillnad från min mans. Tur att jag inte är skytte (tror han är det) det verkade förfärligt. Nåja, livet är inte rättvist och det upptäckte jag redan som barn.

Äcklig info

Efter en mer vanlig frukost med yoghurt och körsbär känns livet lite lättare och mer normalt. Av någon anledning har jag aldrig längtat utomlands vid jul. Jag tycker det är mysigt med snö och mörker och tända ljus. Men i år har jag faktiskt ärligt talat fantiserat om sol och badvatten. Ska hämta ljusterapi lampan tror jag. Se om det hjälper...
Känner för att ta en detox kur och bli av med all julmat och glögg som antagligen finns kvar i min kropp någonstans. Hörde förresten att man kan ha kvar bajs i tjocktarmen från det man var fyra år (om man har tarmfickor) då förstår man hur giftigt det kan bli.
Förlåt om det är lite äcklig information, men jag tycker det kan vara viktigt att veta. Vi vill ju inte bli sjuka.

Var är min ljuva vardag?

Oj vad trött jag kan vara, men jag kan ändå inte somna det är för tidigt än. Efter en ganska lång juldag med promenad och ännu en matorgie orkar jag inte göra så mycket mer. Jag vill lösa korsord, vilket jag är väldigt dålig på, men om jag börjar med barn-korsord och arbetar mej uppåt känns det ganska ok. Köpte Damernas värld idag (följde med en pocket och årshoroskop) så jag ska kolla i den om det finns något intressant.
När barnen har somnat blir det en vanlig kväll med "24". Skönt, av någon anledning längtar jag tillbaka till vardagen ändå.

Bästa julklappen

Sovmorgon! Jag hade en mardröm om att jag var städare och diskare i ett spökhus (Dramaten). Det var mycket obehagligt, jag såg faktiskt lite av spöket som svischade förbi mej på vinden (i drömmen) Ska kolla vad det betyder...

Igår såg vi "Blades of glory" och den var fantastisk! Bästa julklappen, fast den var inte min, men den var från mej. Idag ska jag banta bort all julmat. När blir man hungrig igen?
Mina syskon ska åka hem idag så jag kanske ska bjuda på lite mat ändå.

Jultomten luktar rök

Det mest förnedrande jag vet är att spela jultomte. Det fick jag göra idag. Då min son (6 år) tycker det är konstigt att pappa försvinner varje gång tomten kommer. Jag "blev hård i magen" och satt på toa när tomten kom.
Sanningen var den att jag tog på mej bruna linser, skägg, mage och annat tillbehör på toaletten. Jag till och med målade två tänder svarta bara för att förvilla deras misstankar. Sedan gick jag ut och rökte Marlboro lights så jag skulle lukta konstigt.
Allt fungerar bra då jag kan ha hur mörk röst som helst och jag tror jag lyckades väldigt bra. Sedan var tomten tvugen att gå ut och jag kunde senare spola och komma ut från toan.
annars har det mesta flytit på normalt och jag och min man jämfört hur många jul hälsningar vi fått. Jag fick EN av en klasskompis. Min man fick sex stycken, från vilka vet jag inte.
1-6 till min man.

Askungen

Efter vi ätit alldeles för mycket julmat så sitter vi alla lite glögg glada framför Kalle Anka och sjunger så högt vi bara kan till Askungens sång. Det är otroligt högt!
Min syster som jobbar med mönster konstruktion (kläder) tycker inte Askungens klänning ser ut som den borde med tanke på hur dom syr och utsmyckar den.

Ett lite snuskigt skämt:

-Vad säger Askungen när det går för henne?
-?
-Ja, ja, jag kommer!

Syskon?

Hela min uppväxt har jag fått höra att jag är olik mina syskon.
"Vems barn är du?" skrattade mamma och tyckte att jag varken påminde om henne eller pappa.
"Du är nog en bort byting, du är inte lik någon av oss" sa dom tills jag var 15 år och kunde flytta hemifrån.
Kanske har mina föräldrar rätt. Jag har läst en del om föräldrar som fick fel barn på BB.
Jag kan ju alltid hoppas.

Rim är svårt

Det är inget bra att vänta till sista sekund med att slå in alla julklappar. Det tar en evighet har jag märkt. Att rimma på dom är bara att glömma. Trots att jag lånat ett rimlexikon var det hopplöst.
Jag har köpt en grej som jag misstänker att min man kanske redan har. Det känns inte så roligt, men han får ett fult rim på det som tröst.

"Här är en grej du kanske redan har...
-Skyll dej själv, sa tomtefar."

Nu ska jag somna framför TVn och se "ett päron till farsa firar jul" eller som den heter på engelska "A pear to a daddy celebrates the jul"

Julskinka

Kameran är fixad! Se och beskåda hur flitig jag kan vara innan julafton. Vi skulle griljera skinkan och upptäckte att vi inte hade nog mycket ströbröd. Vi hade druckit starkvinsglögg och kunde inte ta bilen till ica. Då har ju jag ett närmare Ica istället. Det är mina grannar. Testade först grannarna jag lämnat tillbaka tidigare mat lån.
-Har ni ströbröd?
-Ska ni griljera skinkan?
-Ja, just det och vi har drukit glögg och kan inte köra
-Tyvärr, vi har inte heller något ströbröd, vi testade med havregryn istället, kör det i mixen.
Typiskt, tänkte jag vad är oddsen?. Testar granne nr 2 som jag inte lämnat tillbaka mjölk, toapapper och annat jag är skyldig.
-Hej, ursäkta har ni ströbröd?
-Nej, tyvärr! Vi testade managryn men den blev lite blek. Prova att smula lite toast, det kanske blir bättre för våran skinka är ganska vit.
-Ja, det kanske går, sa jag och lade på.
Kollade i frysen och hittade en halv baguette längst in den kan vara två år gammal men läget är akut. Det var bara att börja riva. Har kollat efter hundra recept på griljerad skinka och jag tror det finns lika många recept som människor. Har äntligen fått in den i ugnen och hoppas på det bästa.
Allt duger bara den inte blir bränd.

Julstämning

Ledighet är jag lite kluven till. Jag längtar naturligtvis till den och den behövs, men jag känner mej lite handlingsförlamad när ledigheten börjar. Det brukar ta ungefär tre dagar innan jag vant mej och kan börja njuta. Sedan tar det ett par dagar till och så blir jag lite skogstokig.
Min man har redan garderat sej med att vara på kendo läger i tre dagar, själv har jag inga större planer.
Kanske jag tatuerar lite...om jag känner för det.

Det verkar som att många bloggare tar ledigt och återkommer efter nyår. Det tycker jag är lite synd, vad ska jag då sysselsätta mej med under julen?
Kanske jag kan få min kamera lagad nu när min bror är här? Då blir det blogg bilder på vår jul.
Julstämning!

24

Julstämmning för mej är TV serien "24" då vi sett de tidigare säsongerna vid jul. Igår köpte vi säsong sex. Igår avnjöt vi första och andra avsnittet. Julen blir bra garanterat!

Nu eller aldrig

Det finns en anledning till att min blogg heter "Nu eller aldrig" och det är ju för att jag ska börja mitt "nya" liv NU och inte i morgon eller nästa vecka, men det verkar inte fungera så bra.
Just nu vill jag aldrig mer dricka alkohol, men börja äta broccoli och motionera. Det svåraste med det är tydligen att motionera. Helt omöjligt! Jag har ett iksu kort som kostar 500 kronor i månaden men det hjälper visst inte.
Jag antar att jag måste läsa i den där Dr Phil boken igen och se vad han har för tips angående förändringar i livet.
Känner mej fortfarande stressad inför julen då jag inte lyckats köpa julklappar till mina nära och kära. Julmaten stressar mej också då jag inte planerat det alls.
Min man har skaffat en platt-TV och vill helst möblera om och köpa möbler men jag kan inte tänka. Min hjärna svämmar över och han får fria händer att göra vad han vill för jag orkar inte engagera mej. Det får bli musik och städning idag.
Jag kan köpa julklappar i morgon (eller i panik på julafton.) Så får det bli.

Pang! sa det

Bara några dagar kvar till julafton. I morse var det två plusgrader ute så all snö förvandlades till is och det var riktig halk-varning.
Jag gick med små, små steg för att inte halka och bryta armen. Det är något jag har blivit rädd för. Kanske för att jag faktiskt halkade och bröt armen dagen före julafton för två år sedan. Vad som är lite komiskt var att jag bara några minuter innan jag bröt den, gnällde över att dom sandade så mycket.
-Det går inte att dra pulkan när dom sandar, sa jag och försökte gå där det var mindre sand.
PANG! sa det och på en tusendels sekund låg jag på backen och reste mej genast upp. Sedan svor jag och höll på att börja gråta för det gjorde så ont. Jag kände hur endorfinerna kickade in och jag blev lite illamående. Vad gör vi nu? Halvvägs till ica och halvvägs hem.
-Vi måste ju ha den där gula löken så jag kan göra janssonsfrestelse, sa jag och vi började gå mot ica. Jag höll upp min onda hand med den friska handen för den såg verkligen ut som en vissen blomma. Efter några steg ångrade jag mej och gick hem istället.
Jag ringde efter en taxi och åkte till akuten. På akuten drog två personer i var sin ände av min arm och den fick rätt läge igen. Det var en spännande, intressant och obehaglig upplevelse på samma gång. Sex timmar senare satt jag hemma med ett kallt, blått bandage runt armen och all julstämmning var totalt borta.

Varje vår firar jag att jag inte brutit något ben (om jag klarat mej naturligtvis)
Bara fem dagar kvar. Hoppas, hoppas, hoppas!

Näe...

Idag har vi gjort Sveriges fulaste papparkakshus. Tyvärr har min kamera gått sönder så jag kan inte bevisa den bruna uppenbarelsen, men vi har jobbat ganska hårt med det ändå. Efter vi limmat i hop det färdigköpta pepparkaksdelarna med smält socker var det dags för utsmyckningen. Det började inte bra och det slutade i katastrof.
Fast barnen verkar inte bry sej alls.
Vi blandade ihop en smet som skulle föreställa kristyr men jag hade för lite floursocker så det blev lite för rinnigt och såg väldigt opassande ut på ett pepparkaks hus. Vi tittade med förskräckta blickar på varandra och alla tänkte vi på samma sak...(XXX)
Dessutom rann allt av och det gick inte att limma fast de platta non stop godisarna heller. De gled istället av ganska fort.
I första non stop påsen var det bara EN gul karamell och inga röda. I missnöje öppnade vi den andra påsen där det kom ut EN ynka röd och inga gula. Men det var en väldans massa bruna och svarta med.
Efter det var klart lagade jag mat. Eftersom vi hade besök så misslyckades jag ännu en gång. Jag gjorde en VÄLDIGT salt brunsås som jag försökte rädda genom att spä ut den med mjölk. Det fungerade inte heller. Såsen smakade bara salt mjölk. Nu skriver jag osammanhängande också bäst att sluta. Bara några timmar kvar på denna dag tack och lov.
Allt är bättre i morgon.

Dåliga ursäkter

Jag har precis upptäckt att Martina Haag har börjat blogga. Hon är gravid med sitt fjärde barn och väger nästan 100 kg. Naturligtvis var det en massa irriterande reklam på bloggen. Jag gillar verkligen inte annonser, de är bara i vägen och förstör nöjet när man (jag) ska läsa. Vad jag också upptäckte på den där mamma/bäbis orienterade reklamen var att väldigt många människor har barn och KARRIÄR! Jag är redan 35 år. Borde inte jag ha en karriär snart? När kommer min tur?
Det flesta människor som har arbetat i 20 år har väl någon form av arbete. Under mina 20 år har jag jobbat upp mej till ingenting. Det känns lite underligt. Vad som är ännu underligare är att när jag jobbat några år innom ett yrke och börjar bli riktigt bra på det tappar jag lusten och tycker inte det är något spännande längre. Då vill jag göra något nytt.
Det betyder att jag aldrig kommer att ha en karriär eftersom jag byter hela tiden.
Jag lärde mej något bra i helgen. Min man citerade någon som sa: (på ett ungefär)
-Hade jag bara jobbat när jag hade inspiration skulle jag inte fått mycket gjort.
Det är precis vad jag behövde höra. Min man säger hela tiden att jag ska skriva och jag svarar att jag inte kan för jag har ingen inspiration. Detta betyder att jag måste skriva ändå. Jobbigt men nyttigt antar jag.
Eller så kan jag smita från allt och bli gravid för då har jag ju bästa grejen att skylla på.
-Jag kan inte skriva för jag är gravid. Det låter ju ganska bra. Den anledningen köper väl alla. Synd bara att det skulle vara en lögn, fast bara för mej.
Jag måste hitta på en bättre ursäkt, eller börja skriva så slipper jag ens fundera på det.

Helg

Så går jag och längtar efter helgen hela veckan. Skönt att vara ledig. Nu när helgen börjat suger den ganska bra.
Jag kan inte koncentrera mej på någonting. Började dagen med att storstäda. Dvs jobbig städning som spisfläkt, utrymmet där soporna står, bakom badkar och bakom soffan. Halvvägs i köket ångrade jag mej. Det är väldigt jobbig att få bort gammalt stekfett där. Jag som dessutom har en dragning åt perfektionist hållet får ju hålla på i oändlighet innan det blir nog rent.
Jag har gett upp hoppet om ett rent hem till jul, jag orkar inte.
Har dessutom blivit extremt röksugen, men min man vägrar köpa cigg så det är bara härda ut. Han har ju snus istället, själv får jag kanske gråta lite. Inte för att jag vet varför men vad ska jag annars göra?
Ingenting går bra idag. Jag kan inte koncentrera mej på något. Inte städningen, inte skriva eller läsa. Inte ens laga mat går bra. Lyssnar på Amy Winehouse och blir lite glögg sugen men eftersom jag inte har det så får jag känna avundsjuka på alla andra som kan dricka det.
Vad gör alla människor på helgerna egentligen? Jag ska ta reda på det.

Jag har mognat

Jag har en ny idol! Han heter Ingmar Bergman och är död. Jag har ju alltid vetat att han varit stor och fantastisk. Men att veta och förstå är inte samma sak. Idag förstod jag.
Vi fick se "Fanny och Alexander" idag på skolan. Den var mycket bättre än jag kommer ihåg. Vilket manus, vilka ord. Jag önskar att jag skrivit den. Jag får väl skriva en egen då...
Bergman var på Dramaten ibland, jag jobbade på restaurangerna där och en gång åkte vi samma hiss tillsammans. Vi sa inget till varandra. Kanske vi nickade mot varann som en hälsning. Jag brydde mej inte så mycket om det. Jag åkte ju i de där hissarna flera gånger om dagen och de var sällan hissen var tom.
Nu ska jag kolla upp om han gjort någon annan film som jag gillar. Jag kommer ihåg att jag såg Backanterna och Misantropeln som han regisserat (på Dramaten) men då var jag lagom imponerad. Kanske jag var för ung då. Jag hade nog för lite livserfarenhet för att kunna ta till mej det. Då ville jag bara dricka öl och ha roligt, inte tänka på hur komplicerat livet är. Komplikationerna kommer med livet. Eller egnetligen är livet inte ens komplicerat utan mer naturligt och självklart, men det är svårt att se det, när man själv sällan ser på sitt liv från ett annat perspektiv än från sin egen näsa.
Men det är ju bra att jag kan uppskatta "Fanny och Alexander" nu istället. Bättre sent än aldrig.

Julmat

Jag har ett trevligt minne av en julafton en gång på slutet av 80-talet. På den tiden var mikrovågsugnen en ny statuspryl som var åtråvärd. Mikrovågsugnen var så ny att folk inte riktigt förstod hur den fungerade, Jag kommer ihåg att en kvinna hade testat torka sin katt i en. Det gick inget bra.
Mikron var på den tiden stor som en Tv apparat (ju större desto bättre) och surrade högt och ljudligt, jag tittade in genom luckan och fascinerades av att maten började osa och bubbla där inne.
En som visste hur mikron fungerade var min pojkväns pappa. Han hade lagat hela julbordet i mikrovågsugnen. Allt från julskinkan till gröten. Jag kommer ihåg att jag tyckte det lät lite underligt men ändå imponerandes jag av det på samma gång.
Jag har ätit en del julbord i mitt liv, även jobbat med just julbord, men ändå är det julmaten som lagades i micron det jag kommer i håg mest.
Gröten var vit och dallrade som jelly. Man kunde nog äta den med kniv och gaffel om man ville.
Det är ett väldigt trevligt jul minne, jag har nog aldrig haft en dålig jul. Inte ens de jag firade ensam i min lägenhet på 18kvm. Inte heller de jag jobbabde på. Julafton för mej är alltid mysig. Hur den än blir.

Något som stör

Ingenting blir gjort! Jag vet inte varför men så är det. Jag har försökt blogga flera gånger nu, skrivit flera inlägg men av någon anledning inte lagt upp något av dom.
En sak som fortfarande hänger kvar i mitt huvud är en grej min lärare på universitetet sa. Hon flyttade till Sverige som femtonåring. När hon skulle presentera sej för sin nya svenska klass sa hon:
-Hej jag heter Solja och jag är bra på att skriva och rita.
Efter det hade hennes lärare tagit henne åt sidan och sagt:
-Här i Sverige säger vi inte att vi är bra på något, vi säger att vi TYCKER OM att skriva och rita.
Jag kan inte sluta tänka på det. Varför skulle vi svenskar inte få tycka att vi är bra på något?
Ingen får tro att vi tror att vi är något...
Det stör mej och mitt bloggande.

I väntans tider

December är en konstig månad ändå.
Jag går och väntar ut den. Det är lite som när man har sagt upp sej från arbetet och man måste jobba uppsägningstiden. Man har tappat lusten och vet att det ändå ska ta slut snart så varför ens anstränga sej?
Någonstans i huvudet har man redan slutat. Gett upp. Jag väntar på FRAMTIDEN som finns runt hörnet.
Eller kanske det är som när man insett att ens relation är över, man går vidare och gör slut. Väntar på att personen ska flytta ut och för att slippa se varandra flyr man till krogen och närmsta lovliga kille. Sedan väntar man på tiden som ska gå.
Om man inte blir dumpad förstås.
Då står man där och vägrar tro att det är sant. Man får hjärtat utslitet och stampat på, för att han sedan ska plocka upp det och kasta det så långt bort i den mörka skogen som bara han kan. Kanske man aldrig hittar det igen?
Så står man kvar där som ett utblåst ägg som kommer att kollapsa vid minsta beröring.
Man blir en annan människa, tilltufsad och lite skev, en ny version av vem du är, eller är du bara mer erfaren och mogen? Kanske fått en fin patina? Vad vet jag?
Så småningom hamnar man i december igen för att än en gång vänta ut tiden till en ny framtid.
Och som jag väntar...

Borde meditera mera

Livet kanske inte förändras så mycket ändå.
Jag försöker återuppta en gammal hobby som jag haft som ung. Jag har funderat i veckor över det... om jag ska anstränga mej eller inte för att starta upp. Sedan verkar det som att prylarna jag behöver bara kommer helt gratis från ingenstans in till mitt hem. Nu har jag snart allt jag behöver.
En analog kamera, ett mörkrum, och nu saknas bara några prylar så är det bara att dra igång skapelse processen. Det känns ganska roligt. Denna gång är jag äldre, vet bättre och ska till en början aldrig använda blixt.
Min man går en fotoskola och jag skapande svenska.
Min man har börjat blogga och jag börjat fota (igen). Så konstigt det kan bli.
Just nu känns livet lite rörigt och jag borde väl egentligen bara sitta och meditera fram lite lugn och ro och få mer fokus på mitt liv, men det är så fruktansvärt tråkigt att meditera. Jag tror det är det tråkigast jag vet. Bara sitta där och göra ingenting (när jag kan läsa en bok istället).
Men att öva och försöka har väl ingen dött av.

Fick mycket hopp i dag

Vilken dag det har varit! Började med en två timmars föreläsning om mat och hjärnans kemi. Mycket intressant! Det var det bästa med hela dagen. Jag känner stort hopp om att få ordning på livet med hjälp av rätt kost.
Kanske jag kan bli av med min pms bara genom att äta annorlunda? Tydligen har alla människor mer eller mindre obalans på kemin i hjärnan och det kan man visst justera ganska lätt med rätt diet och mineraltillskott. Jag ska göra ett test och kolla. Spännande!
Tog sedan bussen till universitetet och hade en väldigt bra lärare där också. Vi pratade bland annat om kärleksdikter och klyschor. Det var mycket intressant. Jag är glad att jag inte skrev någon kärleksdikt i alla fall.
Vår lärare var väldigt bra, hon inspirerade mej mycket. Nu vill jag skriva mer och mer och mer.
Kanske hon har knep på hur man kan få tag på lite extra tid också?

Gapa stort

Jag har ont i munnen. Det ömmar och bultar vid varenda tand. Jag har varit hos tandläkaren och normalt har jag inget emot det. Men nu känns det en aning obekvämt. Jag fick information om att jag borde ta bort mina visdomständer.
Inget akut, men ändå...
Som barn ville jag bli tandläkare, trots att jag fick dra ut tre tänder då. Men jag insåg att det kunde jag aldrig bli för jag var dyslektiker. Fast det visste jag inte då. Men jag visste att all utbildning som involverar läsa och skriva skulle jag aldrig klara av. Efter den tidiga insikten hade jag inte så många karriärer att välja på.
Jag tror ändå jag skulle blivit en bra tandläkare (trots min saliv fobi) Jag tittar alltid på folks tänder, tandkött och allt annat mina ögon kommer åt. Jag tycker det är spännande. Jag tror inte jag har haft en pojkvän som jag inte tvingat att gapa stort för mina nyfikna ögon.
Nu när jag är äldre förstår jag ju att jag kan bli vad som helst (om jag utbildar mej) det finns inga hinder förutom dom jag skapar själv. Känns ganska bra faktiskt! Jag får liksom en andra chans.
När jag satt där i tandläkarstolen och fick mitt tandkött sönder petat och tänderna putsade tänkte jag flera gånger "undrar vad dom tjänar?" jag frågade naturligtvis inte, det vore opassande, men jag undrar fortfarande.

När jag efter nästan en timmes behandling kommer ut till min man som väntat på mej med barn (jag sa till honom att det skulle ta 15 minuter, vilket jag ärligt trodde) var han inte så glad. Jag väntade tyst på en utskällning, men den kom aldrig. Inte när vi satt i bilen heller. Jag är så van att han gnäller på mej i sånna här situationer att jag bara väntade på bomben.
Den kom inte i bilen heller. Nu är det obekvämt mellan oss. Vad ska jag göra? Jag borde be om ursäkt. Ja, jag ska be om ursäkt om en stund, hoppas han blir glad och inte arg.
Efter det ska vi diskutera min framtid som tandläkare. Eller någonting annat kanske...

PMS chockar mej varje gång

Bara när jag har PMS händer det tråkiga saker, aldrig annars.
Eller kanske det är att jag inte klarar av motgångar och bryter ihop vid minsta hinder? Hur som helst...Jag hade deadline i fredags (universitets läxsan) och allt gick ganska smidigt. Jag mailade över mina uppgifter i tid (förutom kärleksdikten som inte existerar i min kropp). Klappat och klart, skönt att ha det gjort!
Så i måndags fick jag ett mail av min lärare som undrade om texten jag skickat var ett exempel på en "ful" text. Hon tolkade den så och lade till den i dokumentet "fula texter". Jag fattade inte vad hon menade och för att göra en lång historia kort: jag skickat hennes text som exempel på ful text. Det var ju självklart inte meningen. Skulle jag förolämpa min egen lärare och använda hennes texter som ett exempel?
Vi ordnade upp det och jag skämdes. Idag när jag ska läsa mina klasskompisars texter så är inte min med. Vart tog den vägen?
Fick göra om allt med hjälp av en klasskompis och nu är den för sent inne. Deadline för länge sedan. Hade jag inte haft PMS hade jag inte brytt mej alls, men nu känns det hemskt.
Och min DN beställning igår gick inte igenom (för jag var inte registrerad som student) och mitt hår är rakt och fult, och jag är trött fast allt jag gjorde igår kväll var att sova och jag är snart 40 år gammal...och tjock.

Dagens plan

I morse vaknade jag 6.30 med spikrakt hår (?) och var jättetrött. Jag orkade inte alls stiga upp klockan fem och skriva. Jag orkade inte ens stiga upp 6.30. Jag orkade inte ens gå till skolan och inte ta barnen till dagis heller. Min dotter sa att hon hade ont i huvudet och det tog jag som ett tydligt tecken på att jag måste vara hemma med sjuka barn.
För att inte känna mej helt värdelös idag tog jag en tablett rosenrot och snart ska jag sätta igång med universitetsstudierna. Jag ska vara där nu på fredag och lördag och jag vill vara bättre förberedd än vad jag var sist. Det är en del att läsa tills fredag nu. Vi har gjort fulskrivningar. Det var både svårt och roligt samtidigt. Vi har analyserat vad som gör en text ful. Det var riktigt intressant.

Idag ska jag förhoppningsvis ta mej i kragen och göra några andra viktiga saker som jag skjutit på i flera dagar, eller är det veckor? Fast av någon konstig anledning glömmer jag alltid bort vad det är jag ska göra när jag har tid till det. Är jag stressad och har fullt upp då kommer jag ihåg alla grejer jag inte hinner med, så jag ska kanske försätta mej i en sådan situation nu.

Försmak på mitt nya liv?

Jodå! Jag somnade visst när jag nattade barnen. Det har jag inte gjort på flera år. Har sovit i drygt två och en halv timme och är nu lite utsövd och vaken. klockan är 22.34 nu och vad ska jag göra? Ska jag somna om eller stiga upp?
I min längtan till nytt hår somnade jag med rullar i håret så dom ska jag ju plocka ut.
Talade tidigare med min man om hur kul det vore att skriva men hur det alltid krockar med skolans tider då jag skriver bäst på morgonen. Jag själv kom på den strålande idén att skaffa mej ett vanligt jobb på dagarna och sedan stiga upp extremt tidigt och skriva på morgonen istället. Allt jag behöver är diciplin och att gå och lägga mej vid åtta på kvällen. Sedan att jag missar allt på TV och aldrig skulle orka hålla mej vaken till tolvslaget på nyårsafton är ju mindre viktigt.
Då skulle jag skriva noveller på morgonen, vilken lycka! Drömmar är nästan lika bra som verklighet försöker jag trösta mej med.
Kanske bättre?
Att jag somnade så här tidigt var ett tecken på mina kommande nätter, en liten pre-view kanske? Jag som inte ens orkar stiga upp halv sju på morgonen hur ska det gå? Hur ska jag klara av att stiga upp klockan fyra eller fem för att skriva? Jag som ojat mej i snart sju år över att min äldsta son snart börjar skolan och då är det slut med sovmorgon. Som sagt det är en dröm, kanske är det verklighet om jag har diciplin, det hänger på mej. Nu är rullarna uttagna ur håret och jag tror jag ska gå och sova nu.
Go' natt!

Jag vill vara ytlig

Självklart har jag en ytlig sida också. Om jag ska vara helt ärlig är jag ganska less på att inte ha pengar. Jag köper sällan kläder, sällan för mej är två gånger om året (en gång på sommaren och en gång på vintern). Skor köper jag nästan aldrig (skor är dyrt)
Nu är jag alltså less på detta. Är det för mycket begärt att ha råd med en ny frisyr en gång om året? Tydligen är det så i mitt fall!
Ju mer jag tänker på detta börjar jag naturligtvis ställa mej frågor om detta också.
Vad ska jag ha mina nya kläder till EGENTLIGEN? Vad ska jag ha min nya frisyr till EGENTLIGEN?
Svaret är att jag inte vet.
Jag sitter ju ändå bara i samma klassrum (vi är ca: 8 pers) sedan tar jag bussen hem för att sitta hemma i två, tre timmar. Sen hämtar jag barnen och är hemma resten av kvällen. Helgerna är likadana. Jag är hemma hela tiden. Ibland åker vi in till stan för att gå på biblioteket. Roligare än så är inte mitt liv. Lite tråkigt och onödigt bekvämt. Det kräver inga fina kläder, kanske mer praktiska kläder.
Fast om min man skaffade sej en fin frisyr och fina kläder skulle jag bli glad.
Så är det! Jag ska genast boka tid hos frisören och shoppa lite nya kläder. Toppen, vad roligt!

Ojdå! Jag glömde ju bort att jag inte hade några pengar till det. Vilken tur att jag inte har någon större användning för det då.

Tidningar

Jag har ett dilemma. Idag fick jag Amelia i brevlådan. Jag misstänker att jag vuxit ifrån den tidningen. Jag bläddrade och bläddrade. Visst fanns det säkert något som var intressant i den men ingenting som engagerade mej.
Nu har jag funderat ett tag på att byta ut Amelia till DN eller Svd istället. Varje gång jag ser DN eller Svd står det alltid något som jag vill läsa i dom.
Kanske jag ska ta och pröva på en månad eller tre? Nackdelen är att det blir så otroligt mycket sopor av de tidningarna. Men om jag sätter upp "ingen reklam tack" på postlådan så kanske det blir plus minus noll ändå.
Något annat jag funderar över är hur påverkad jag känslomässigt blir av alla dåliga nyheter som sprids. Läste i Metro idag att svensken handlar julklappar för en mindre summa pengar än vad dansken och norrmänen gör. Det stod att vi svenskar var snålare. Snålare? Jag tycker det visar på att vi är mer utbildade och inte faller för köptrycket lika hårt. Dessutom är det miljövänligare att inte handla prylar hela tiden. Kanske våra grannar tror att de blir lyckigare av många julklappar? Jag bara undrar...
Jag kände mej snarare stolt över att vara svensk i det sammanhanget och inte snål.
Nu ska jag göra en "Ingen reklam tack" skylt och sätta upp. Omgående!

Var är min lyckligaste dag?

Jag tror jag vet vem den lyckligaste mannen i Sverige är. Det är Jonas Gardell.
Jag har precis läst lite i hans blogg där han beskriver en toppen dag med dåliga utsikter. Det började med att hans plan var inställt. Men alla hade varit trevliga och hjälpt honom. Han hade lyckades i sista sekund komma med ett annat plan utan biljett (för att personalen var så trevlig). Han hade blivit kär i sin publik och efter föreställningen hade han fått fantastiska bögblömmor. Jag förstår om han är lycklig. Så vill jag också leva. Fast som tjej då istället.
Jag har försökt tänka ut om jag har haft någon liknande dag i mitt liv. Inte i händelser, men i lyckokänsla.
Jag vet inte om det har hänt mej. Kanske när jag varit full någon gång att jag varit så där lycklig? Men inget jag kommer ihåg. När barnen föddes förståss, men det är kanske för lätt?
Jag kommer inte ens ihåg att jag tänkt tanken "att detta är nog en av mina bästa dagar i mitt liv" Det är ju dumt. Har jag levt i 35 år borde det finnas i alla fall en hand full med dagar.
Bäst att vara mer uppskattande och vaksam så jag inte missar dom. The best i yet to come...hoppas jag.

Jag gillar december

Nedräkningen har börjat. 21 dagar kvar till julafton. Jag gillar det. Det är tillräckligt med tid till att köpa julklappar och kanske jag hinner jobba lite mer innan ledigheten. Min man och jag diskuterade vilken månad som är sämst på året. Jag vet inte vilken det är. Kanske januari eller februari?
Han sa att det var november, men det kan ju inte stämma. Jag fyller år i november så jag gillar ju den. Januari är ju lite av hoppets månad också. Det är ju då ett nytt år börjat och allt ska bli så bra och annorlunda. Alla nyårslöften håller i sej (i alla fall till en början) och spänningen över att det ska bli ett fantastiskt år finns kvar.
Februari däremot, då har man tappat hoppet om att det nya året kommer att bli bra. Nyårslöfterna är brutna och det är fortfarande mörkt och kallt ute. Det är då man inser att detta år kommer vara likadant som det förra. Det kommer inga nya arbetsöppningar och trisslotterna är fortfarande bara nitlotter. Nej, jag vet inte vilken månad som är värst. Alla har väl sina för- och nackdelar.
Men än så länge är det underbara december och jag ska börja baka saffransbullar och pepparkakor, ännu en fördel med denna mysiga månad.

Hej mitt vinterland

Idag fyller min man 39 år och vi ska fira det med en klassisk thanksgiving middag. Det blir alltså: kalkon, potatismos, gravy, kokta morötter och böner och ett försök till tranbärssås (påminner om lingonsylt) Vi har bjudit över hans vänner och jag har redan huvudvärk. Inte över det som ska göras utan för att jag legat vaken halva natten helt utan anledning.

Det har snöat i natt, säkert en halvmeter och barnen tycker det ser ut som julafton ute och det snöar fortfarande. Det ser faktiskt ut som ett Julkort. Igår var vi på Waldorfskolans julbazar och fikade tårta och barnen fick testa fiskdammen. Det var så vackert ute med alla marshallerna som lyste upp vägen mellan husen. Min dotter tyckte det såg ut som om stjärnorna fallit ner på marken.
Vi såg oss runt i lokalerna och jag insåg att skolan är mycket snyggare än vårt hem. Det fanns kuddrum med mjuka soffor, öppenspis och en träbokhylla fyllda med barnböcker. Vem skulle inte vilja sitta där?
Jag har tre saker att göra idag:

-Skotta snö
-Laga mat
-Städa

Och idag passar det perfekt. Precis vad jag vill göra.

Tage Danielsson och Viktoria Principal

Igår drack jag och min man starkvinsglögg. Det var riktigt trevligt.
Jag har en ny idol. Tage Danielsson. Jag googlade på honom igår och läste lite av hans texter och råkade då skratta ut glögg över min laptop. Min man kom ner från trappen och vi satte oss och pratade om allt möjligt. Han påpekade att han läst att jag var kär i Mike Patton och jag frågade vem han var kär i. Efter ett tag berättade han att han som barn var kär i Viktoria Principal och att hon hade tydligen vikt ut sej någon gång på 80-talet. Det hade varit en stor gjej för honom. Jag sa att jag genast skulle googla på bilder på Viktoria. Men det gjorde jag inte. Jag somnade och innan jag gjorde det tänkte jag: Jag ska bara vila ett tag sedan ska jag gå och blogga. Jag var på ypperligt humör igår och kanske var det glöggen eller var det Tage Danielsson? Jag vet inte.
Kloka ord av Tage: "Det är något fult över det sexuella. Jag vet inte vad det är, men något är det"

Nyhet!

Min multi talangfulla man har för 60 sekunder sedan startat en blogg.
Jag länkar så fort jag lärt mej det.

Paus

Jag har inget att säga just nu så jag tänkte ta en blogg-paus ett tag.

Ny dröm

På fredag har jag deadline på min kärleksdikt. Känns jobbigt. Jag har tänkt på den i flera veckor nu men har inte knäckt den nöten än.
Jag kan inte uttrycka sådant i ord. Jag vill men det går inte, kanske en slags mentalblockering?
Nu funderar jag allvarligt på att bara skriva ner en klycha och låta det vara så. Läxan måste bli gjord.
Idag skrev jag lite mer på min novell. Det var roligt. Jag ska definitivt skriva på morgonen, då flyter det på bra. Efter lunch kan jag knappt tänka och efter klockan ett borde jag inte ens röra vid en dator.
Jag har en ny dröm. Min dröm är att vara arbetslös (vilket jag i och för sej är) och att jag har ett eget kontor där jag kan sitta och skriva på dagarna fram till lunch. Det är en bra dröm för jag finner den inte omöjlig att uppnå.
Ska kolla efter lite kärlek på nätet nu.

Meningen med november

Meningen med november måste vara att baka och laga mat. Man ska vara inomhus. Jag kommer inte på någon anledning till att gå ut. Möjligtvis för att skotta lite snö, men annars sover naturen nu och jag vill inte vara där och störa. Det är som om någon tryckt på paus knappen och allt står still, tiden också.
Jag finner det omänskligt att stiga upp klockan sju på morgonen och sedan ta ett steg ut. Utomhus i det svarta, kalla, sovande naturen, när jag själv också borde sova. Att jag ska sitta med frusna händer och använda min frusna hjärna och skapa något i skolan är att kräva för mycket.
Nej, jag vill vara i ett väldoftande kök och baka bröd och kakor, dricka varm glögg eller ligga framför en öppenspis läsa böcker.
Lösa korsord lyssna på musik.
Jag har fått ett stort behov av att baka. Jag som knappt äter fikabröd men jag skulle tänka mej att baka massor.
Vilken tur att min man fyller år på söndag, då ska jag laga en middag och baka tårta, kanske hela dagen till och med.
Lyckliga mej!

Minnen och kärlek

I morse när jag gick till bussen var allting vitt. Det hade snöat hela natten och det var -2°c ute. När jag står vid busshållplatsen kommer det ett yngre par i tjugoårsåldern. Han på cykel och hon promenerade. Så stannade dom båda några meter ifrån mej och började prata. Jag hörde inte vad dom sa, eller jag ville inte höra vad dom sa, det verkade så privat. Dom stod tätt ihop, hans armar runt hennes hals, näsorna nästan nuddade. Så efter ett tag sa han hej då till henne och cyklade iväg åt samma håll dom kom från.
Vad gulligt.
Tänk att vara så förälskad att man vill ta tillvara på varenda sekund man har tillsammans.
Jag kommer ihåg hur det var... Den där känslan.
Den känslan kommer jag aldrig mer att ha. Vissa känslor är nog bara tillfälliga. Känslan av att få sitt nyfödda barn i famnen kommer inte heller tillbaka. Den var då. Vissa känslor lever kvar som minnen istället. Nu förstår jag varför äldre människor är så måna om att ha kvar minnet.
Nästa år i mars firar jag och min man tioårig bröllopsdag. Vi hade tänkt gifta om oss i Sverige om vi klarade tio år tillsammans.
Kanske det är på tiden att våra släktingar träffades. Men det blir nog inte så. Vi har varken pengar eller intresse till det. Det känns lite onödigt på något sett. Skulle hellre ha en semester ihop. Skapa nya gemensama minnen som jag kan tänka på när vi blir äldre.
Hoppas det där paret vid bussen kommer ihåg hur gulliga dom var mot varandra, och hur det kändes att för några timmar vara tvugna att lämna varandra.

Dåligt samvete är en fördel

Det finns ju fördelar med att vara hängig. Fördelen är att man får dåligt samvete. Har jag dåligt samvete vill jag naturligtvis ändra på det. Jag fick dåligt samvete när jag bara ligger hemma (förkyld) och gör absolut ingenting. Stackars barn.
De får en deppig mamma som inte har ork till något. Så idag tog jag igen det. Klockan tio i morse stod vi i snöblandat regn redo att åka pulka och snowracer i "gropen". Gropen är en väldigt stor grop som familjerna sammlas kring och tittar på när barnen bryter benen åkandes i sina pulkor och skranor (vet inte hur det stavas). Jag trodde vi skulle vara ensamma där med tanke på tid och väder men det fanns både grannar och snö där.
Efter det har vi bakat cholkadbollar och nu tittar vi på bästa julkalendern någonsin; "Trolltider"
Jag längtar för en gångs skull julen. Jag ska sy julgardiner och baka och laga mat. Dricka glögg och slå in julklappar med rim.
Rim är något nytt för i år, så barnen lär sej språket.
Åh vad jag är en bra mamma. Kanske bäst i världen?! Det känns i alla fall så när man botar sitt dåliga samvete.

Sanningen

Så har min värld fallit samman litegrann. Men det gör inget. Jag får bara en ny dimmention av allt.
Jag är lite svag (precis som Woody Allan) för psykoterapeauter. Jag tror dom vet livets hemligheter, till skillnad från oss obildade. Dom har svaren på de stora livsfrågorna.
Jag råkade läsa i tidningen Tara en intervju med en psykoterapeut. Hon fick frågan om kärleken var störst av allt. Hon trodde inte det. Hon säger att det alltid är en känsla som vinner. Det är så bra och sant i mina öron. Hör på det här:
-Är din skam större än din kärlek så kanske du skjuter din dotter som du anser har dragit vanära över familjen. Är rädslan större än nyfikenheten så vågar du inte ta ett nytt steg. Hon önskade att kärleken var störst men hon tror den ofta förlorar mot andra känslor.
Så sant, så sant, säger jag. Jag köper allt hon säger. Hon har tydligen skrivit en bok om kärlek "Kärlekens olika ansikten" heter den. Nu vill jag ha den.
Samtidigt blir jag ju lite besviken på insikten, men livet är inte alltid som man vill ha det. Eller så kanske det är det fast jag inte vet om det än.

Nu är jag mätt

Allt är mycket bättre idag. Solen skiner och barnen leker. Och jag städar. Det är bra att städa när jag känner mej lite hängig. Det är antagligen för att jag rör på mej då. Upp och ner för trappen med dammsugaren, böja sej när jag plockar upp alla leksaker från golvet. Plocka disk och dammtorka ytor. Dessutom blir det ganska fint också.
Igår gick det mesta emot mej och jag fick exempelvis laga middag tre gånger innan det blev något. Jag skulle göra sushi men riskokaren gick sönder efter tio minuter så riset var okokt. Den hade krånglat tidigare i veckan så jag borde förstått att den skulle paja. Efter det tänkte jag att jag steker väl fisken istället och kokar potatis. Sagt och gjort men halvvägs där ångrade jag mej och tog fram palt istället. När palten var klar upptäckte jag att vi inte hade någon lingonsylt så barnen fick äta med bara smör och själv åt jag en avacado och räkor men jag grät lite inombords.
Men skit i gårdagen. Nu är nu och nu ska jag fortsätta läsa "mot fyren" av Virginia Wolf.

Ingenting passar

Idag önskar jag att jag vore alkoholist. Eller hade något annat typ av missbruk att ta till när missnöjet knackar på dörren.
Idag har varit ganska outhärdligt. Hade jag varit ett alko-knarko kunde jag åtminstone fly till det.
Jag har ingenting att ta till.
Hur ska jag då överleva? Jag får ju sitta här och bara härda ut. Var lite sugen på en cigg två gånger idag, men jag vilade bort det. Cigg är ganska äckligt. Låg på soffan och blundade istället. Det gick bra.
Jag försöker komma på något bra. Kanske jag kan missbruka något nyttigt som jag mår bra av i längden. Skita i sådana dära destruktiva klassiker som alkohol och droger.
Glass är inte heller så bra. Simma älskar jag men det kan vara svårt i längden, för mycket mens som förstör. Massage vore ju toppen, fast det är ju dyrare än knark och håller på max en timme. Det måste ju passa min ekonomi också.
Träningsnarkoman har jag försökt bli i flera år nu och det verkar helt hopplöst.
Min musik orgie idag resulterade bara i att jag blev olyckligt kär i Mike Patton. Det var också en obehaglig känsla.
Nu ska jag städa lite och sedan ger jag upp för den här dagen och läser en bok kanske. Inte den där dåliga boken som jag håller på med, den tar aldrig slut. Utan en NY BRA bok.

Jag längtar till nyår nu. Till ett nytt år med nya förhoppningar som kan grusas allt eftersom. Tills man hamnar i november igen och inser att det fortfarande inte finns något missbruk som tilltalar min personlighet.

Plåster på såren

Min man har precis åkt till Ö-vik. Jag är hemma och är sjuk. Barnen är också hemma så vi startar vår helg lite tidigare.
Jag har spelat musik hela förmiddagen och insett att att musik är bäst. Mer precis än så går inte att uttrycka sej.
Vad är en dikt, en bok, en novell, eller film, när det finns 1000 låtar som kan uttrycka mer exakta känslor och situationer?

Vad är det folk söker egentligen? Varför är folk på facebook? Vad är dom ute efter? Jag förstår inte vad det är dom vill. Jag kan förstå det ytliga, men efter det, vad finns det kvar?
Om man tittar lite närmare på det så måste det vara något ogripbart som de leter efter.
Precis som jag.
Fast jag söker inte på facebook.
Jag irrar totalt i blindo och vet inte var jag ska söka. Ingenting känns bra nog och ingenting tillfredställer mej. Varken mat, sex, alkohol, eller familjeliv. Familjen är väl bäst, men jag känner ändå att det är något jag saknar som inte har med dom att göra.
Jag slår vad om att Dalai lama inte känner så här. Vem mår bäst i hela världen och vad kan jag lära mej?
Jag vill träffa världens lyckligaste människa.

Jag kommer ihåg att en gång i tiden var jag det. Fast då visste jag kanske inte bättre, och sedan kanske en del obehagligheter inte hade inträffat.
Det man saknar inom sej själv, hittar man aldrig utanför sej själv.
Men jag måste säga att musik är ett väldigt effektivt plåster på såren.

Tips!

Synd att jag är så oteknisk annars skulle jag länka till Henrik Shyfferts blogg idag.
Men kolla mina bloggtips till vänster så hittar ni den.
När jag sett hans inlägg-video har jag hittat en ny mening med mitt liv. Jag vill göra samma sak som Frensch n' Saunders.
Nu har hela förmiddagen gått och jag sitter stirrandes framför datorn, bäst att gör något vettigt. Ska kolla vad som är på TV istället.

Hantverksmannen

Alltid när jag är hemma och är sjuk kommer det hantverkare hit för att fixa något. Är det inte fläckten över spisen så är det elementen eller internetanslutningen som ska bytas ut. Fast idag var det visst bara alla blandare.
Min mardröm är att de ska komma och plinga på dörren när man sitter på toan med dörren öppen. Då hinner man inte öppna ytterdörren, men dom hinner antagligen...
Då sitter man där med byxorna nere.
Fast hantverkare har väl sett det mesta. Jag får väl hålla mej från att gå på toan hela dagen, inga problem där inte.

Shut the för faan up studio

Kanske jag ska öppna en tatuerings studio i alla fall? Det gäller bara att eliminera det tråkigaste med att tatuera.
Det tråkiga är ju naturligtvis inte att tatuera.
Det tråkiga är att prata med kunderna och höra deras speciella/orginella/one of a a kind idéer som dom vill ha. Efter det får jag alltid hålla en halvtimmes föredrag om varför dom inte kan göra en liten älva på axeln i storlek av en en-krona.
Eller så här:
-Jag vill ha en text som inte går att läsa, det ska, typ, bara vara ett mönster. Som en tribal. Fast bokstäver. Min kompis som är JÄTTEBRA på teckna har gjort en åt mej...
Så börjar det. Det är alltid en kompis som är jättebra på teckna...
Nej, min studio ska heta "Shut the för faan upp-studio" där kunderna är tysta så jag kan gå omkring och sjunga. Allt man kan få tatuerat finns färdigt i pärmar och inget annat. Bara gamla Old school motiv. Där det står vem som tecknat den och från vilket år den är.
Då skulle jag kunna tänka mej att fortsätta tatuera.
Tror jag ska dagdrömma ett tag till.

Mitt livs novell

Jag skrev lite på min novell idag. Det gick jättedåligt. Igår hade jag lite flyt och det rullade bara på, men idag...Idag rabblades fakta efter fakta upp i novellen och plötsligt hade mina karaktärer ingen personlighet alls. Jag gav upp. Min lärare sa att det kanske berodde på att jag var sjuk, men jag vet inte om jag ska tro på det.
I morgon är jag ledig. Eller, det är jag ju inte, jag är sjuk, men det känns som ledigt ändå.
Vad ska jag hitta på då? Risken att jag sitter vid datorn och bara irrar runt i på nätet planlöst i timmar kanske är stor. Det är bortkastad tid. Kanske läsa en bok? Titta på Oprah? Vad gör folk när dom är sjuka?
Hade jag varit 20 år hade jag säkert ätit pizza och kollat på film hela dagen. Jag saknar det. Det gör jag inte då jag har barn, då måste det städas och planeras för middagen.
Min man är borta i helgen. Jag hoppas jag blir frisk tills dess.
Jag gillar inte att inte ha en karriär, ok, skit i karriären, ett vanligt jobb då. Jag vill ha ett jobb som inte är på krogen och inte är att tatuera människor. Ska det vara så svårt att hitta?
Kanske jag ska skriva en novell om en människa som är helt isolerad och har inget jobb och inget händer i hennes liv?
Tror inte det, det lät ju ganska tråkigt...lite som mitt liv faktiskt.

Sjuk

Oj oj oj, det är ingen bra dag för mej. Jag är sjuk. Har kanske lite feber som jag försökt få bort med ibumetin, men jag är ändå snorig, svullen, och har ont i huvudet.
Min nya plan med att ha min egen dator på skolan fungerar inte så bra.
När jag äntligen lyckats ta mej ut på nätet (med hjälp av teknikerna) så kommer jag ändå inte fram till att kunna lägga ut inlägg på bloggen.
Just nu sitter jag vid skolans pc och och det går trögt. Allt känns så främmande vid detta tangentbord att jag tappar svenskan. Tycker inte bokstäverna har samma plats som på tangentbordet på min Mac, men det kanske bara febern som gör sej påmind.
Jag har en klasskamrat som är assistent åt någon mycket sjuk kvinna som varken kan gå eller tala och har konstiga slangar stickandes ut från kroppen på alla möjliga ställen.
-Hur blev hon så? frågade jag.
-Genom en förkylning som hon inte tog hand om, svarade min klasskompis. Förkylningen spred sej till ryggraden och ryggmärgen och så blev det så.
Gissa om jag kommer att vara hemma imorgon? Just nu känns mina ögon som två kaminer och jag kyler ner dom med mina kalla fingertoppar.
Jag har inte tid eller lust att vara sjuk, jag vill jobba. Dessutom har jag kund imorgon. Vet inte om jag orkar tatuera.
Allt jag kan göra nu är att hoppas på att bli frisk tills imorgon och att min dator fungerar hemma.
Oj oj oj...

Underhållning i Umeå tack!

Johan Rheborg vill komma till Umeå. Jag bor i Umeå. Jag vill också att han ska komma hit. Det tänkte jag ordna på någor sett.
Då slipper jag åka ner till andra städer för att se honom. Inte för att jag har något emot det, men det är väl mer praktiskt för mej i alla fall. Jag såg honom på Norra brunn tidigare i år, i februari. Det var värt resan, pengarna och bakfyllan. Fast jag var inget bakis men det passade att skriva så.
För många år sedan ville jag släpa upp en Elvis imitatör från Las Vegas. Jim Le Bouf hette han. Planen var att han skulle spela tillsammans med weeping willows. Jag pratade med basisten och trummisen och dom var med på noterna och det var "Elvis" också. Men nånting hände. Jag tror jag var gravid och fick göra andra prioriteringar just då. Synd att det rann ut i sanden. Jag tror fortfarande att det kunde blivit fantastiskt!
I morgon ska jag gå och ta reda på vika det finns här i stan som kan tänka sej boka honom. Efter det ska jag ringa och tjata och tjata på arrangören (fast på ett vuxet och respekt fullt sätt och förhoppningsvis inte alls) Jag vill ju få igenom det så jag senare kan titta på det utan att skämmas.
Fast med min tur är väl hela året fullbokat av Magnus Betnér, det verkar ju så.

Jag sitter i en glasbur (på riktigt)

Dagens känsla var först desperat. Desperat efter att hitta någon trevlig underhållning i Umeå. Jag känner mej väldigt besviken att jag inte har biljetter till Fredrik Lindströms "Svenskar är också människor"
Okej, tänkte jag. Jag kan ju faktiskt röra på mej. Kanske jag kan ta mej dit han är? Men det gick inget bra. Min man är bortrest när Fredrik är i Sundsvall (eller var det nu var) så det hjälps inte.
Min klasskompis har börjat spela i ett band. Jag är avundsjuk. Inte för att jag skulle ha tid med något sådant, men ändå...
Jag vill gå på någon spelning. Eller teater. Elller opera kanske?
Efter jag trängt bort den önskan, koncentrerade jag mej på att skriva idag. Jag har haft möte med min lärare och vi kom fram till att jag ska spendera mer tid i skolan. Jag tycker redan jag är där för mycket då jag bara ska vara där deltid men det kanske fungerar bra att förlänga dagarna. Då kan jag göra mina Universitets studier där också. Det bästa är att jag får ta med mej min egen dator och så får jag ett helt eget rum. Eller rum och rum förresten. Det är mer som en liten glasbur med frostade glas, 1,5x2,5 meter, max. Ungefär som en liten hiss.
Men det verkar fungera ganska bra. Jag har skrivit en halv novell idag och min önskan är att slippa lektionerna så kan jag sitta och skriva där hela dagarna. Jag har fått fler ideér till noveller och om jag ska hinna skriva alla måste jag ha mer tid.
Det verkar som att det finns tid i den där glasburen. Konstigt.
Desperationen lägger sej och jag börjar bli mer harmonisk. En klaustrofobisk harmoni kanske.

All nedstämdhet vände och sprang ifrån mej

Det kom ju inte alls ut någon dikt ur mitt huvud när jag badade. Och musiken jag lyssnat på blev jag glad av.
Hur ska jag då kunna skriva en dikt om olycklig kärlek?
Jag förstår inte hur min hjärna fungerar.
Men jag vet att om jag lyssnar på radion kan vilken skit låt som helst bli bra bara man hör den tillräckligt ofta. Alla kan vi bli hjärntvättade.
Nu när jag äntligen kommit på ett sätt att avända mina deppig känslor till så går jag och blir glad mitt i allt. Aldrig får jag vara nöjd. Vad ska jag göra nu?

Billie Holiday

Idag har jag bästa inspirationen till kärleksdikten. Fast den bästa finns ju redan i form av en sång "All of me"
Fast min favorit är "You go to my head" Billie Holiday. Vilken tur att jag har lite texter jag ska låta mej inspireras av.
Efter det ska jag ta ett bad för då kommer det upp texter helt gratis i huvidet.
Jag bara måste dela med mej av denna fantastiska sångtext.

You go to my head and you linger like a haunting refrain and I find you spinning round in my brain like the bubbels, in a glass of champagne.
Yo go to my head like a sip of sparkling Burgundy brew and I find the very mention of you like the kicker in a julep or two
The thrill of the thought that you might have a thouht to my plea casts a spell over me.
Still I say to my self "Get a hold of yourself, can't you see that in never can be"
You go to my head with a smile that make my temperature rise, like a summer of a thousand Julys,
You intoxicate my soul with your eyes.
Tho' I'm certain that this heart of mine hasent' a ghost of a chance in this crazy romance,
You go to my head
You go to my head

Önskar jag skrivit den texten. Den beskriver besattheten och hur förföljd man blir i huvudet när man är kär. Ännu bättre är det för att det är olycklig kärlek.
Något som alla människor drabbas av någon gång i livet.
När Billie sjunger den försvinner tid och rum, jag blir låten, bokstavligen.
Fantastiskt!

Nu vet jag något

Nu har jag orienterat fram vilken känsla jag har. Och det är ett så fult ord att jag inte vill skriva den på bloggen, men jag kom inte på några bra synonymer. Jag känner mej: Frustrerad!
Inte nog med att det är en irriterande känsla, själva ordet är fult också.
Man liksom spottar ut ordet mellan framtänderna. Vasst och knöligt är det.
Själva känslan av att vara frustrerad går igenom hela kroppen, ända ut i fingerspetsarna. Jag vet inte vad det finns för bot mot denna känsla. Vad som slår mej är att denna känsla har jag haft allt för ofta på sistone.
Kanske det är för att jag plötsligt inte har någon identitet. Förrut var jag servitris, efter det var jag tatuerare. Det var trygga roller jag kände mej säker i. Nu är jag bara förvirrad och vet inte vad jag sysslar med. Jag ser ingen framtid som känns trygg, jag irrar framåt i blindo utan livlinor. Framåt går det, men mot vad?
En sak som är säker är att jag skulle mått sämre om jag inte slutade med mina tidigare yrken. Då hade jag antagligen varit ännu mer frustrerad än vad jag är idag. Det kan ju vara en tröst.
Jag behöver en mentor, någon som följer förvandlingsprocessen med mej och guidar mej när jag tappar hoppet. Hur hittar jag en sådan? Ensam är inte stark. Ensam är bara ensam.
Jag fick en gång några bra tips på hur man gör för att ta sej framåt i karriären, det var:
-Kontakta och tala med folk du beundrar
-Sätt ett mål och lägg upp en strategi
Kanske jag kommer att ha den här känslan av frustration ett bra tag framöver? Som en otrevlig, men trygg kompis. Då blir den min nya identitet, eller kanske är det den som sporrar mej tll att göra något kreativt?
Rolling Stones skrev väl "I can't get no satisfaction" av samma anledning och utan att använda det fula ordet: Frustration.

En blå söndag

Idag känner jag mej lite ledsen, men det är ok.
Nackdelen är att det känns som att min man bråkar på mej och jag har ingen energi till att reagera på det. Att vara ledsen tar mer energi än att vara glad så det är bäst jag ändrar på mej. Kanske det är därför jag oftast är glad? Jag har helt enkelt ingen energi till att vara ledsen.
Alla känslor jag har kan jag dra nytta av till mitt skrivande så nåt ska jag väl få ut av detta. Det gäller att sortera känslorna noga så man vet vad det är. Besviken, orolig, frustrerad, ångestfull, mellankolisk, rädd, glad, arg, eller kanske pirrig och porrig?
Känslospektrat är lite större hos kvinnorna än bara glad eller ledsen. Eller klychorna i männens värld; glad eller arg.
Jag kanske inte alls är ledsen, jag kanske är besviken. Eller rädd?
Skit samma, jag har som vanligt fortfarande stort behov av musik och jag får aldrig nog, jag är omättlig. Denna desperata känsla har hållit i sej i flera månader nu. Jag vet inte varför. Det stör mej emormt då jag inte kan focusera som jag borde på skola, hem och barn.
Jag har satt på lite Ella Fritzgerald och Louie Armstrong i hopp om att bli lite mer harmonisk. Jag tror inte det fungerar riktigt än. Ska nog byta till något annat.
Kanske musiken säger allt jag själv inte lyckas uttrycka i ord?
Nu ger jag upp med att skriva, barnen bara stör mej hela tiden och jag tappar tråden.
Den här dagen kommer att gå i slowmotion, men det är väl bra då jag annars brukar lida av tidsbrist. Så jag ska väl inte gnälla när extra tiden plötsligt dyker upp helt oväntat på årets sämsta dag.

Kärlekens läxa

Känner mej lite trött idag också. Jag är inte van att dricka alkohol två dagar på raken. Inte ens två dagar i månaden brukar jag vara uppe i. Jag fick precis ett mess om att vi har klassfest ikväll. Det går ju inte. Jag skulle gärna varit med, men nu är det dags att reparera hårddisken (hjärnan alltså)
Skolan känns långt borta i min värld än, då jag fortfarande är kvar i Stockholm i huvudet. Att jag har läxor till på måndag känns overkligt. Att jag sedan har ännu mer läxor till Universitetet känns övermäktigt. Vi ska skriva en kärleksdikt (erotisk.) Jag kan ingenting om kärlek och erotik. Hur beskriver jag sådant i ord? Det känns farligt och väldigt självutlämmnade. Förälskelse däremot...Kanske jag har mer erfarenhet där...?
För att citera Dalai Lama som sagt några ord om saken: "Förälskelse är en sjukdom man snabbt ska bli frisk från." Med det menar han att man är lite blind, att man inte ser klart. Kärleken växer fram när förälskelsen lagt sej.
Jag kan bli förälskad i en låt, en text, en katt, för att inte nämna Johan Rheborg igen...Men det är ju inte äkta kärlek. Min man sa att jag fick väl skriva en dikt om hur kär och kåt jag är på honom, men det är ju PRIVAT! Jag vill inte att mina klasskamrater sitter och analyserar mitt sexliv och hur jag älskar min man. Det blir ett seminarium jag inte vill gå på. Ibland är läxorna så svåra.
Min man är lite bakis idag. Han var ut igår kväll (tredje gången på tre år) och hade ett väldigt intressant möte. Det finns en framtid där ute någonstans och den känns hoppfull och spännande. Han har världen roligaste jobb.
Vi har blivit bjudna på middag hos våra grannar ikväll och det känns perfekt då jag inte har ork att laga någon mat. Vi har inget vin att ta med, vi får skämmas lite men det går nog bra utan. Då sover jag bättre och vem vet, kanske jag drömmer fram en kärleksdikt så läxan också blir gjord.

Upplevelser

Vad hände igår?
Efter att nästan helt missat att sova på ett dygn gick gårdagen i slowmotion med liemannen flåsandes i min nacke. Nu är jag hemma i Umeå. Jag har läst att istället för att köpa prylar när man reser ska man satsa på upplevelser. Upplevelser är en bra investering och man kan ha roligt åt dom i flera år senare. Kanske hela livet.
Det gick bra att köpa sej lite trevliga upplevelser. Singing in the rain biljetterna var slut och jag var otröstlig i en timme. Besviken gick jag förvirrad på Stockholm gator och undrade hur jag skulle överleva.
Skulle jag dricka ett glas vin, röka, shoppa, eller sätta mej på plattan och göra tvåhundra situps? Hur skulle jag kunna eliminera denna känsla? Vi gjorde det genom att åka till Cirkus och se Rivierans guldgossar med min idol Loa Falkman. Ganska fantastiskt faktiskt!
Då vi på hemgången frysit till is i väntan på 47:ans buss, gick vi direkt till Dubliners och drack varmt te. Egentligen är det inte riktigt mitt typ av ställe men någonting hände. Live musik som trollband mej (eller var det bandet?)
Efter fyra timmar och två guiness senare och med en glad ölfull syster bar det vidare in i natten. Jag som normalt är för blyg för att dansa vågade mej mot alla odds upp på dansgolvet, som förövrigt var ett stort fett skyltfönster.
Där söp jag bort mitt program från Rivierans guldgossar, men som sagt... upplevelser har man roligare av än prylar.

Musikal?

I morse när vi (jag och min syster) låg i sängarna och pratade sa jag att det blir ju kul om vi kan gå på Singing in the rain, för då får ju jag se Johan Rheborg live. Då säger hon:
-VEM ÄR JOHAN RHEBORG?
Vilken hädelse, hur kan hon? Att hon inte bott i Sverige på tio år är inte en giltig förklaring!!!!!!
Om det finns biljetter kvar och om dom inte är allt för dyra ska det få bli kvällens äventyr. Då får jag även se Karl Dyall dansa. Jag tycker det är lite kusligt att han, Karl, ser ut som en tjej och att han syster Sharon ser ut som en man. Dom ser exsakt likadana ut i ansiktet, är dom tvillingar?
Nu ska jag och min tvilling gå ut och handla böcker och biljetter.

Herre Jesus!

Vilket liv jag har. Det pendlar mellan väldigt hemskt till otroligt roligt. Svängarna är så extrema att jag känner mej lite sjösjuk. Kanske är det bakfylla? Efter att bara ätit chips till lunch igår gick jag med hoppfulla steg till prisutdelningen i Kungsträdgården. Jag hade fått information om att det skulle finnas tilltugg där. I min värld betyder tilltugg snittar med räkfyllning. I deras värld betyder tilltugg chips.
Efter fem chips och 5-6 glas bubbel var jag lite gladare och mycket hungrigare. Min syster som skulle möta upp mej där skickade sms om att flygplanet från Köpenhamn var trasigt och alla andra plan fullbokade. Efter att hon fått åka buss till Malmö blev även nästa plan en timme försenat.
Så var det dags för prisutdelning. I butiken hade min systers klänning fått mest röster, och på internet fick Sanna flest. Då min syster sett Sannas bilder på internet trodde hon att Sanna skulle vinna. Vilket hon gjorde.
Själv ranglade jag bort till min gamla arbetsplats, Frippe. Beställde en Bloody Mary och pratade med folk i baren. Efter systers sena ankomst och ett glas vin, kom jag på att jag ville sjunga. Vi med trevligt sällskap förflyttade oss till ett ställe med kareoke. Jag kan av image-skäl inte berätta var vi var, då jag själv och de andra i sällskapet inte vill bli kopplad till det stället. Till min besvikelse fick jag inte sjunga, då det var en tävling där de redan uttagna tävlade mot varandra.

Vaknar som vanligt 6.30 i mitt hotellrum och kan inte somna om.
Känner mej sliten, men glad. En fet hotellfrukost passar perfekt idag.
Dessutom fungerar det trådlösa internetet.

Jävla skithotell

När jag äntligen har lyckats ta mej till hotellet, hungrig och trött, fungerar inte deras trådlösa internet, jag får sitta i deras kalla lobby och hacka på en jävla pc dator. Klonk, klonk låter för varje bokstav. Jag är vrålhungrig och tänkte akut fixa mitt blodsockerfall med en apelsinjuice men det fanns ingen minibar på hotellrummet. Skitsamma tänkte jag, restaurangen öppnade redan kl 11.00 enligt skylten i hissen. När jag kommer ner finns det ingenting att äta. Det var inte alls öppet, och det var tydligen omöjligt att få en smörgås. Ingen frukt heller. Dom tyckte jag skulle springa över till OK och köpa en macka. När dom sa det till mej ville jag börja gråta. Jag sitter och äter chips och dricker en loka. Alla mina pengar på mobilen är slut så jag kan inte ringa någon och det går inte att röka på rummet. Jag fick inte heller igång TV;n på rummet (fast jag tryckt på alla knappar både på TV;n och fjärren)
Jag ångrar att jag åkte hit.
Flygresan var i alla fall trevlig.

Min tvillingsyster

Min syster är rolig.
Jag pratade med henne för ett tag sedan och frågade om hon visste vad det var för pris om hon vann design tävlingen.
- Ja, jo, en resa till London, svarade hon. Men hon ville hellre ha andra eller tredje pris, för då fick man ett strykjärn!
Okej, kanske inte London är så lockande om man själv bor i Dublin, vad vet jag. Men jag berättade att hon faktiskt även skulle vinna en personalshopper och handla kläder för 6000 och få gå på modevisning och träffa massa folk i branchen om hon ville få lite kontakter. Hon svarar med att hon kanske ska läsa på lite om den där vinsten. Jag tycker, skit i vinsten, tänk på alla kontakter du kan få.
Då säger hon sakta och eftertänksamt:
-Men jag vill inte bli designer!
Jag tror jag skulle falla baklänges. Varför vara med i den tävlingen då? Och om jag ska vara helt ärlig tror jag henne. Hon ser på kläder och mode mer som ett hantverk, nästan som konst. Hon är ingen ytlig "visa upp sej tjej".
Sådan är min syster.

Stockholm, here I come

I morgon flyger jag till Stockholm och träffar min syster. Egentligen har jag inte varit så sugen på det, mest för att jag inte har tiden att avvara (borde göra läxor), men nu känns det bättre. I och för sej alltid kul att träffa syster.
Nu när jag ska dit har jag ingen aning om vad jag ska göra där. När jag INTE ska till Stockholm vet jag massor med saker jag vill göra där. Gå på Norra brunn, teatrar, kanske Stampen, någon liten trevlig restaurang, shoppa, träffa vänner.
Nu när jag ska dit känns allt anorlunda.
Jag har ingen större kontakt med de jag kände förut. Och det är ingen speciell stand up person som jag är intresserad av som uppträder heller. Jag har inte så mycket pengar till shopping heller. Kanske jag går på "Singing in the rain"...
Samma sak är det när jag är hemma. Då vet jag massor med mat jag vill äta och så fort jag sätter min fot på Ica vet jag inte vad jag vill ha. Så är mitt liv. Ganska irriterande.
Min man berättade i alla fall att hotellet har trådlöst intrenet. Jag är räddad. Då kan jag sitta precis som hemma framför datorn och stirra. Det kan ju också bli trevligt.

Vi fick oväntat besök

Idag är jag på topp humör. Ingenting kan förstöra den här dagen. Motgångar och dåligt väder tar jag med en klackspark.
Vi lagade en nyttig middag av massa grönsaker och sedan när Bolibompa började fick vi oväntat besök.
Precis som i kaffereklamen.
Fast vårat besök (Magnus och Jenny+barn) kom in genom dörren och inte genom ett tak eller fönster.
Vi hade inget kaffe, det blev Yogi te istället. Och precis som i reklamfilmen satt vi i köket i dunkel belysning och pratade. Jag höll bibeln (Dr Phils bok) i handen och började mässa och predika över den.
I den står det saker som: "Du botar inte livet, du förvaltar det" och "Du lider mer över att inte göra det du vill, än att göra det och kanske misslyckas" Ja, ni hör ju hur det låter.
Hans bok går ut på att man måste köpa allt han säger, för då blir man lycklig. Jag låter mej hjärntvättas, jag vill vara lika lycklig som han. Han ser faktiskt ganska glad ut på omslaget.
I kaffereklamen går besöket aldrig hem, man tror att personen stannar för evigt och att dom dricker kaffe resten av livet, för det är allt dom behöver. Men i verkligheten åker dom till K-rauta för att kolla badrumsinredning.
Nästa gång ska vi ha kaffe hemma.

Klotter

Har läst lite bloggar. En del är ganska speciella, lite som klotter på skolans toaletter.
Jag har en idé om att fota klotter (stort som litet) och göra en coffeetablebook av det. Men det finns nog redan.
Jag blir lite sugen på att klottra lite själv. Jag har aldrig gjort det. Det konstiga är väl om jag är 35 år och klottrar på en offentlig toalett inne i stan. Men det kanske inte är så bra. Jag ska ju vara en förebild även om ingen ser eller hör mej så finns jag ju. Allt man gör får konsekvenser.
Min bror läste mycket toa-klotter som han citerade för mej när vi var barn.
Vilken lycka det vore att ha bilder på det. Vissa citat blir ju lite legendariska och nu är dom borttvättade med kemikalier. Några finns kvar i minnet.
Kanske offentliga toaletter borde ha små gästböcker? Då kanske klottret skulle hamna där och dessutom kunde man läsa om vilka som varit där (och vad dom gjort).
Jag tycker det är intressant, kanske bättre än vissa bloggar till och med.

Barn kan också läsa

Idag hände något nytt. Vår dotter försvann på Coop.
Vi har lärt våra barn att om vi kommer ifrån varanndra ska vi gå dit vi sist sågs, eller barnen får fråga närmsta tant om hjälp. Jag sprang tillbaka där jag sist såg henne men hon var inte där. Jag lyssnade ifall jag kunde höra henne, någon grät och det lät som hon.
"Mamma" snyftades det. Var kom ljudet ifrån? Jag sprang efter det gråtande ljudet och hamnade i en kassa.
Då ser jag henne med en man i handen vid informatinsdisken längre fram. Jag hörde dom frågade efter hennes namn och jag hann precis fram innan dom skulle ropa ut det i högtalaren. Jag tackade mannen som hjälpt till och fick massa konstiga tankar i huvudet.
Vi hade ju aldrig ens tänkt på att vårt barn skulle bli så ledset att hon inte kunnat söka hjälp själv. Vem som helst kan ju intressera sej för ett ensamt barn. Jag har sett på Oprah att barn ALLTID ska söka hjälp hos kvinnor (då kvinnor aldrig/sällan) utnyttjar barn. Känns förjävligt att inte lita på männen.
När jag var barn var det värsta man kunde råka ut för en blottare. Vi fick också information om att blottare var inte farliga, bara lite otäcka och ville visa sin dingelidong. Det var när man gick på högstadiet. Livet var ju tryggt innan tonåren.
Jag har ingen lust att ha fördomar mot män, än mindre lära mina barn fördomar (jag har dessutom en son)
Jag vill inte skrämma barnen och säga att världen är full av elaka människor.
Den informationen verkar ju kvällstidningarna glatt stå för. Snart kan mina barn läsa och då får dom reda på en annan sida av världen också. Snart kan dom läsa om pappor som dödar sina fruar och barn, pedofiler, klasskompisar som skjuter sina kamrater, och lite snaskiga våldtäckter och överfall. Så försvinner tryggheten man en gång försökt bygga upp.
Om filmer har olika åldersgränser borde väl tidningarna också tänka lite på vad dom förmedlar ut till oss barnfamiljer.
Barn kan också läsa.
Tack och lov slutade vår dotters äventyr lyckligt, som säkert 99,9% (kanske 100% i Sverige) av alla sådana fall. Det finns fler goda människor än onda och jag tror inte vi behöver vara så rädda som kvällstidningarna och annan media gör oss.
Världen är god också med det får inte så mycket utrymme i tidningarna.

Dr Phil

Nu har jag läst i min Dr Phil bok (hur skulle jag överleva utan den?) och han har inspirerat mej till att städa. Inte huset, men i min dator och kanske garderoben med gamla skelett. Bort med allt/alla som suger min energi och mera av det som ger mej energi.
Jag försöker dessutom se fram emot att åka till Stockholm som jag inte alls var sugen på tidigare. Så det känns ju bättre.
Det ser ut som julafton ute och jag äger inga vinterskor än. Idag ska jag köpa ett par så jag kan vara ute lite och skotta bort lite.
Det är plusgrader ute så snön är nog väldigt tung och det kan vara bra träning.
Hörde ni vad positiv jag blivit? Glaset är halvfullt, tack vare Dr Phil

35år

Jag fick ett samtal av min mamma igår. Hon bjuder mej och min tvillingsyster till Sthlm nu till veckan. Jag som precis hade bestämt mej för att vara hemma av flera anledningar. Nu måste jag tänka om. Dessutom måste jag hitta på en lösning till mitt deppiga humör. Min man tror jag är hängig för att jag inte skriver något. Jag vet inte om han har rätt. Man kan väl skylla på precis vad som helst egentligen.
Jag skyller inte på någonting alls, jag vet inte vad det är. Jag vill läsa, testade det idag, men jag somnade visst.
Ikväll blir det vin och ost, och Simpson (jag var aldrig sugen igår) Så kanske det blir lite mysigt i alla fall.
35 år, är jag medelålders nu? om 35 år fyller jag 70, om jag lever det vill säga. Undrar vad som händer på de 35 åren?
Blir jag mormor? farmor? änka? Blind? har jag pool? var bor jag? Det tar bara 35 år att få veta. Tur att jag lever, livet är spännande och lite kort kanske.

Ångrar att jag såg Babel

Jag är inte på något bra humör idag. Jag brukar inte vara det dagarna kring min födelsedag, men det har ingenting med ålder att göra. Det är för att det är november (bästa månaden på året) men den gör mej lite deppig.
Jag orkar inte gå till Universitetet i dag. Jag mår lite illa (som vanligt) och jag är lite less på det faktiskt. Det är dags att få ordning på kroppen och mitt dåliga ph-värde. Dags att äta mer sådan där äcklig surkål och bitter grapefrukt.
Igår såg vi en otroligt dålig, depprimerande film. Babel. Den började med fyra olika stories som det inte ser så muntert ut för. Sedan fortsätter filmen neråt i ett bottenlöst hål av elände. Att se den filmen i novemer är inte att rekomendera. Om man inte planerar ett självmord förståss, då är den nog ett steg i rätt riktning.

Önska är gratis

Igår kl 7.45 stod jag vid busshållplatsen och frös. Jag kan se Iksu spa där ifrån. På Iksu spa har dom extra varm bassäng och heta källor och bastu. Jag stod och önskade att jag inte gick i skolan, då skulle jag gå dit och bada.
Fast hade jag inte skolan, då skulle jag aldrig stå och frysa kl 7.45 vid en busshållplats.

Snön är borta

Igår var det fyra minusgrader och det föll snö. Allting var vitt, vitt, vitt. Vackert! På dagis hade vi lyktfest och vi gick in i den mörka skogen där stigen var upplyst av lyktor och marshaller. Barnen sjög om sina lantärnor och det var så mysigt. Sedan åt vi kakor kring den varma elden.
Idag när vi vaknar är det fyra plusgrader och all snö är borta. Det gör ingenting, skönt att gå på asfalt ett tag till. Vi har fortfarande inte hunnit med att täcka över utemöblerna och slänga bort de döda sommar växterna som fortfarande står bruna i sina krukor. Kanske det hinns med i helgen. Nä, antagligen inte, jag sitter på universitetet i helgen och lär mej något nytt.
Igår såg vi på film "Den svarta dahlian" och dagen innan det såg vi "Marie Antoinette" Jag lyckades hålla mej vaken genom båda filmerna och jag gillar dom. Det bästa är att jag inte har någon ångest alls över att jag inte hunnit med läxorna till skolan.
Det är en bra egenskap jag har, att inte känna krav på mej när det gäller läxor. Kanske är det för att jag aldrig gjorde läxorna i grundskolan som jag vet att det kan ordna sej ändå. När jag har tid och är redo för det.

Så blev det

Jag kommer inte att få Fredrik i present, han är slutsåld (över nästan hela Sverige)
Jag får väl köpa den på dvd om tre år istället.
Vad ska jag nu önska mej?
Undrar om psykologer säljer presentkort?

Jag önskar mej Fredrik

Nu vet jag vad jag önskar mej i fördelsedagspresent. En biljett till Fredrik Lindströms stand up show "Svenskar är också människor" Han kommer till Umeå den 24 november.
Det måste jag bara se. Jag missade ju Jonas Gardell så jag vill inte missa Fredrik.
Har förövrigt gjort mina läxor (nästan alla) Jag har haft ett prov i dag på ordkunskap. Jag hade ALLA rätt.
Så var det inte när jag var ung och gick i skolan. Det bästa är att jag nu inte jämför mej med andra, utan att jag gör läxorna för att jag behöver kunskapen. Ärligt talat förstod jag aldrig i grundskolan vad jag skulle använda substantiv, verb, adjektiv till. Eller gångertabellen. Hur ofta träffar man någon på stan som behöver ett verb eller akut måste veta vad 7x9 är?
Nu vet jag vilka det är som behöver den kunskapen.
Det är dom som inte har den.

ALLT är viktigare än min läxa

Min utbildning går inte frammåt som jag vill. Jag är alldeles för mycket på Mimerskolan. Istället ska jag vara hemma och focusera på uppgifterna från Universitetet. Nu är jag ute i sista minuten igen. Har en allt för stor bunt papper framför mej som jag ska ha läst och analyserat tills på fredag. Det är bara att sätta igång.
Men det är något som tar emot. Jag vet inte riktigt vad det är, men av någon anledning hittar jag på ursäkter för att slippa.
Det får jag inte göra nu.
Jag har dåligt samvete över att jag missat ett möte idag klockan 12. Jag har tänkt på det där mötet flera dagar nu, även imorse, men en kvart innan jag ska ha det, sätter jag mej på bussen och åker hem. Kommer på att jag missat det en timme senare.
Vad ska jag skylla på? Förvirring? Hjärnhaveri?
Jag fryser, kanske jag ska ta ett bad... och göra läxorna senare...

Ett äktenskapstips

Vi har upptäckt att cigaretter var väldigt bra för äktenskapet.
Vi tog små pauser tillsammans, pratade om allt möjligt trevligt. Flera gånger om dagen. Vi hade jätteroligt och trevligt. Bästa samtalen måste ske när man har en cigg i munnen.
Nu har vi slutat röka. Vi har inte haft några cigg möten på flera dagar nu.
Det märks.

Så kan man också böja ögonfransar

Hade potatis i ugnen på 225° jag öppnar luckan och sticker in huvudet för att kolla om dom fått någon färg. Då får jag ånga på 225° rakt i ansiktet och jag känner hur alla mina ögonfransar böjer sej upp mot ögonlocken.
Det var mycket obehagligt och känndes som en lavett.
Min man kommer ner från övervåningen och jag berättar det för honom.
Tio minuter senare gör han samma sak, fast med glasögon på.
Då sa jag: "Told you so..."

De sju tecknen

Igår kväll när jag gick och lade mej i sängen var det väldigt kallt mellan lakanen. Då kom jag ihåg, att när jag var barn, hade min mamma en el-filt (eller var det en el-maddrass som var varm?) Finns det såndana att köpa nu? Jag kommer ihåg att det var en viss brandrisk med de där madrasserna och att man skulle stänga av den innan man somnade.
Jag kommer också ihåg att det var mycket kallare förr.
Min bror hade tjock is på insidan av sina fönsterrutor. Den isen försökte jag smälta bort med fingrarna, men jag gav alltid upp när jag började tappa känseln i fingertopparna.
Jag får nog börja sova i pyjamas nu.
Min man har förresten en ny hobby. Det är att hitta "tecken" på att vårt äktenskap är över. Pyjamas skulle defenitivt vara ett tecken i hans ögon. Från början var det bara sju tecken (taget från reklamfilmer med de sju ålderstecken) Jag säger att "man ser vad man vill se."
Han har hållt på med den här hobbyn ett tag nu.
Nu är han uppe i 17 tecken, men jag tror han drygat ut det till 100 tecken innan skillsmässa nu.
Här är några varningssignaler från hans lista:

-Att jag ibland sover med T-shirt (istället för nude)
-Att jag råkade säga "Tack" en gång när han sa att han älskade mej. (till mitt försvar här stod vi på Ica och jag tänkte på annat och jag lyssnade faktiskt inte) Vi skrattade tillsammans efteråt
-Att jag klappat honom på axeln en gång när vi skulle kramas
-Att jag ligger längst ut så långt det bara går i sängen när han kommer och ska sova (det är BARA för att barnen som kommer på nätterna ska rymmas)

Själv leter jag inga tecken.