Min multi talangfulla man har för 60 sekunder sedan startat en blogg.
Jag länkar så fort jag lärt mej det.
torsdag 29 november 2007
onsdag 28 november 2007
tisdag 27 november 2007
Ny dröm
På fredag har jag deadline på min kärleksdikt. Känns jobbigt. Jag har tänkt på den i flera veckor nu men har inte knäckt den nöten än.
Jag kan inte uttrycka sådant i ord. Jag vill men det går inte, kanske en slags mentalblockering?
Nu funderar jag allvarligt på att bara skriva ner en klycha och låta det vara så. Läxan måste bli gjord.
Idag skrev jag lite mer på min novell. Det var roligt. Jag ska definitivt skriva på morgonen, då flyter det på bra. Efter lunch kan jag knappt tänka och efter klockan ett borde jag inte ens röra vid en dator.
Jag har en ny dröm. Min dröm är att vara arbetslös (vilket jag i och för sej är) och att jag har ett eget kontor där jag kan sitta och skriva på dagarna fram till lunch. Det är en bra dröm för jag finner den inte omöjlig att uppnå.
Ska kolla efter lite kärlek på nätet nu.
Jag kan inte uttrycka sådant i ord. Jag vill men det går inte, kanske en slags mentalblockering?
Nu funderar jag allvarligt på att bara skriva ner en klycha och låta det vara så. Läxan måste bli gjord.
Idag skrev jag lite mer på min novell. Det var roligt. Jag ska definitivt skriva på morgonen, då flyter det på bra. Efter lunch kan jag knappt tänka och efter klockan ett borde jag inte ens röra vid en dator.
Jag har en ny dröm. Min dröm är att vara arbetslös (vilket jag i och för sej är) och att jag har ett eget kontor där jag kan sitta och skriva på dagarna fram till lunch. Det är en bra dröm för jag finner den inte omöjlig att uppnå.
Ska kolla efter lite kärlek på nätet nu.
måndag 26 november 2007
Meningen med november
Meningen med november måste vara att baka och laga mat. Man ska vara inomhus. Jag kommer inte på någon anledning till att gå ut. Möjligtvis för att skotta lite snö, men annars sover naturen nu och jag vill inte vara där och störa. Det är som om någon tryckt på paus knappen och allt står still, tiden också.
Jag finner det omänskligt att stiga upp klockan sju på morgonen och sedan ta ett steg ut. Utomhus i det svarta, kalla, sovande naturen, när jag själv också borde sova. Att jag ska sitta med frusna händer och använda min frusna hjärna och skapa något i skolan är att kräva för mycket.
Nej, jag vill vara i ett väldoftande kök och baka bröd och kakor, dricka varm glögg eller ligga framför en öppenspis läsa böcker.
Lösa korsord lyssna på musik.
Jag har fått ett stort behov av att baka. Jag som knappt äter fikabröd men jag skulle tänka mej att baka massor.
Vilken tur att min man fyller år på söndag, då ska jag laga en middag och baka tårta, kanske hela dagen till och med.
Lyckliga mej!
Jag finner det omänskligt att stiga upp klockan sju på morgonen och sedan ta ett steg ut. Utomhus i det svarta, kalla, sovande naturen, när jag själv också borde sova. Att jag ska sitta med frusna händer och använda min frusna hjärna och skapa något i skolan är att kräva för mycket.
Nej, jag vill vara i ett väldoftande kök och baka bröd och kakor, dricka varm glögg eller ligga framför en öppenspis läsa böcker.
Lösa korsord lyssna på musik.
Jag har fått ett stort behov av att baka. Jag som knappt äter fikabröd men jag skulle tänka mej att baka massor.
Vilken tur att min man fyller år på söndag, då ska jag laga en middag och baka tårta, kanske hela dagen till och med.
Lyckliga mej!
Minnen och kärlek
I morse när jag gick till bussen var allting vitt. Det hade snöat hela natten och det var -2°c ute. När jag står vid busshållplatsen kommer det ett yngre par i tjugoårsåldern. Han på cykel och hon promenerade. Så stannade dom båda några meter ifrån mej och började prata. Jag hörde inte vad dom sa, eller jag ville inte höra vad dom sa, det verkade så privat. Dom stod tätt ihop, hans armar runt hennes hals, näsorna nästan nuddade. Så efter ett tag sa han hej då till henne och cyklade iväg åt samma håll dom kom från.
Vad gulligt.
Tänk att vara så förälskad att man vill ta tillvara på varenda sekund man har tillsammans.
Jag kommer ihåg hur det var... Den där känslan.
Den känslan kommer jag aldrig mer att ha. Vissa känslor är nog bara tillfälliga. Känslan av att få sitt nyfödda barn i famnen kommer inte heller tillbaka. Den var då. Vissa känslor lever kvar som minnen istället. Nu förstår jag varför äldre människor är så måna om att ha kvar minnet.
Nästa år i mars firar jag och min man tioårig bröllopsdag. Vi hade tänkt gifta om oss i Sverige om vi klarade tio år tillsammans.
Kanske det är på tiden att våra släktingar träffades. Men det blir nog inte så. Vi har varken pengar eller intresse till det. Det känns lite onödigt på något sett. Skulle hellre ha en semester ihop. Skapa nya gemensama minnen som jag kan tänka på när vi blir äldre.
Hoppas det där paret vid bussen kommer ihåg hur gulliga dom var mot varandra, och hur det kändes att för några timmar vara tvugna att lämna varandra.
Vad gulligt.
Tänk att vara så förälskad att man vill ta tillvara på varenda sekund man har tillsammans.
Jag kommer ihåg hur det var... Den där känslan.
Den känslan kommer jag aldrig mer att ha. Vissa känslor är nog bara tillfälliga. Känslan av att få sitt nyfödda barn i famnen kommer inte heller tillbaka. Den var då. Vissa känslor lever kvar som minnen istället. Nu förstår jag varför äldre människor är så måna om att ha kvar minnet.
Nästa år i mars firar jag och min man tioårig bröllopsdag. Vi hade tänkt gifta om oss i Sverige om vi klarade tio år tillsammans.
Kanske det är på tiden att våra släktingar träffades. Men det blir nog inte så. Vi har varken pengar eller intresse till det. Det känns lite onödigt på något sett. Skulle hellre ha en semester ihop. Skapa nya gemensama minnen som jag kan tänka på när vi blir äldre.
Hoppas det där paret vid bussen kommer ihåg hur gulliga dom var mot varandra, och hur det kändes att för några timmar vara tvugna att lämna varandra.
söndag 25 november 2007
Dåligt samvete är en fördel
Det finns ju fördelar med att vara hängig. Fördelen är att man får dåligt samvete. Har jag dåligt samvete vill jag naturligtvis ändra på det. Jag fick dåligt samvete när jag bara ligger hemma (förkyld) och gör absolut ingenting. Stackars barn.
De får en deppig mamma som inte har ork till något. Så idag tog jag igen det. Klockan tio i morse stod vi i snöblandat regn redo att åka pulka och snowracer i "gropen". Gropen är en väldigt stor grop som familjerna sammlas kring och tittar på när barnen bryter benen åkandes i sina pulkor och skranor (vet inte hur det stavas). Jag trodde vi skulle vara ensamma där med tanke på tid och väder men det fanns både grannar och snö där.
Efter det har vi bakat cholkadbollar och nu tittar vi på bästa julkalendern någonsin; "Trolltider"
Jag längtar för en gångs skull julen. Jag ska sy julgardiner och baka och laga mat. Dricka glögg och slå in julklappar med rim.
Rim är något nytt för i år, så barnen lär sej språket.
Åh vad jag är en bra mamma. Kanske bäst i världen?! Det känns i alla fall så när man botar sitt dåliga samvete.
lördag 24 november 2007
Sanningen
Så har min värld fallit samman litegrann. Men det gör inget. Jag får bara en ny dimmention av allt.
Jag är lite svag (precis som Woody Allan) för psykoterapeauter. Jag tror dom vet livets hemligheter, till skillnad från oss obildade. Dom har svaren på de stora livsfrågorna.
Jag råkade läsa i tidningen Tara en intervju med en psykoterapeut. Hon fick frågan om kärleken var störst av allt. Hon trodde inte det. Hon säger att det alltid är en känsla som vinner. Det är så bra och sant i mina öron. Hör på det här:
-Är din skam större än din kärlek så kanske du skjuter din dotter som du anser har dragit vanära över familjen. Är rädslan större än nyfikenheten så vågar du inte ta ett nytt steg. Hon önskade att kärleken var störst men hon tror den ofta förlorar mot andra känslor.
Så sant, så sant, säger jag. Jag köper allt hon säger. Hon har tydligen skrivit en bok om kärlek "Kärlekens olika ansikten" heter den. Nu vill jag ha den.
Samtidigt blir jag ju lite besviken på insikten, men livet är inte alltid som man vill ha det. Eller så kanske det är det fast jag inte vet om det än.
Jag är lite svag (precis som Woody Allan) för psykoterapeauter. Jag tror dom vet livets hemligheter, till skillnad från oss obildade. Dom har svaren på de stora livsfrågorna.
Jag råkade läsa i tidningen Tara en intervju med en psykoterapeut. Hon fick frågan om kärleken var störst av allt. Hon trodde inte det. Hon säger att det alltid är en känsla som vinner. Det är så bra och sant i mina öron. Hör på det här:
-Är din skam större än din kärlek så kanske du skjuter din dotter som du anser har dragit vanära över familjen. Är rädslan större än nyfikenheten så vågar du inte ta ett nytt steg. Hon önskade att kärleken var störst men hon tror den ofta förlorar mot andra känslor.
Så sant, så sant, säger jag. Jag köper allt hon säger. Hon har tydligen skrivit en bok om kärlek "Kärlekens olika ansikten" heter den. Nu vill jag ha den.
Samtidigt blir jag ju lite besviken på insikten, men livet är inte alltid som man vill ha det. Eller så kanske det är det fast jag inte vet om det än.
Nu är jag mätt
Allt är mycket bättre idag. Solen skiner och barnen leker. Och jag städar. Det är bra att städa när jag känner mej lite hängig. Det är antagligen för att jag rör på mej då. Upp och ner för trappen med dammsugaren, böja sej när jag plockar upp alla leksaker från golvet. Plocka disk och dammtorka ytor. Dessutom blir det ganska fint också.
Igår gick det mesta emot mej och jag fick exempelvis laga middag tre gånger innan det blev något. Jag skulle göra sushi men riskokaren gick sönder efter tio minuter så riset var okokt. Den hade krånglat tidigare i veckan så jag borde förstått att den skulle paja. Efter det tänkte jag att jag steker väl fisken istället och kokar potatis. Sagt och gjort men halvvägs där ångrade jag mej och tog fram palt istället. När palten var klar upptäckte jag att vi inte hade någon lingonsylt så barnen fick äta med bara smör och själv åt jag en avacado och räkor men jag grät lite inombords.
Men skit i gårdagen. Nu är nu och nu ska jag fortsätta läsa "mot fyren" av Virginia Wolf.
Igår gick det mesta emot mej och jag fick exempelvis laga middag tre gånger innan det blev något. Jag skulle göra sushi men riskokaren gick sönder efter tio minuter så riset var okokt. Den hade krånglat tidigare i veckan så jag borde förstått att den skulle paja. Efter det tänkte jag att jag steker väl fisken istället och kokar potatis. Sagt och gjort men halvvägs där ångrade jag mej och tog fram palt istället. När palten var klar upptäckte jag att vi inte hade någon lingonsylt så barnen fick äta med bara smör och själv åt jag en avacado och räkor men jag grät lite inombords.
Men skit i gårdagen. Nu är nu och nu ska jag fortsätta läsa "mot fyren" av Virginia Wolf.
fredag 23 november 2007
Ingenting passar
Idag önskar jag att jag vore alkoholist. Eller hade något annat typ av missbruk att ta till när missnöjet knackar på dörren.
Idag har varit ganska outhärdligt. Hade jag varit ett alko-knarko kunde jag åtminstone fly till det.
Jag har ingenting att ta till.
Hur ska jag då överleva? Jag får ju sitta här och bara härda ut. Var lite sugen på en cigg två gånger idag, men jag vilade bort det. Cigg är ganska äckligt. Låg på soffan och blundade istället. Det gick bra.
Jag försöker komma på något bra. Kanske jag kan missbruka något nyttigt som jag mår bra av i längden. Skita i sådana dära destruktiva klassiker som alkohol och droger.
Glass är inte heller så bra. Simma älskar jag men det kan vara svårt i längden, för mycket mens som förstör. Massage vore ju toppen, fast det är ju dyrare än knark och håller på max en timme. Det måste ju passa min ekonomi också.
Träningsnarkoman har jag försökt bli i flera år nu och det verkar helt hopplöst.
Min musik orgie idag resulterade bara i att jag blev olyckligt kär i Mike Patton. Det var också en obehaglig känsla.
Nu ska jag städa lite och sedan ger jag upp för den här dagen och läser en bok kanske. Inte den där dåliga boken som jag håller på med, den tar aldrig slut. Utan en NY BRA bok.
Jag längtar till nyår nu. Till ett nytt år med nya förhoppningar som kan grusas allt eftersom. Tills man hamnar i november igen och inser att det fortfarande inte finns något missbruk som tilltalar min personlighet.
Idag har varit ganska outhärdligt. Hade jag varit ett alko-knarko kunde jag åtminstone fly till det.
Jag har ingenting att ta till.
Hur ska jag då överleva? Jag får ju sitta här och bara härda ut. Var lite sugen på en cigg två gånger idag, men jag vilade bort det. Cigg är ganska äckligt. Låg på soffan och blundade istället. Det gick bra.
Jag försöker komma på något bra. Kanske jag kan missbruka något nyttigt som jag mår bra av i längden. Skita i sådana dära destruktiva klassiker som alkohol och droger.
Glass är inte heller så bra. Simma älskar jag men det kan vara svårt i längden, för mycket mens som förstör. Massage vore ju toppen, fast det är ju dyrare än knark och håller på max en timme. Det måste ju passa min ekonomi också.
Träningsnarkoman har jag försökt bli i flera år nu och det verkar helt hopplöst.
Min musik orgie idag resulterade bara i att jag blev olyckligt kär i Mike Patton. Det var också en obehaglig känsla.
Nu ska jag städa lite och sedan ger jag upp för den här dagen och läser en bok kanske. Inte den där dåliga boken som jag håller på med, den tar aldrig slut. Utan en NY BRA bok.
Jag längtar till nyår nu. Till ett nytt år med nya förhoppningar som kan grusas allt eftersom. Tills man hamnar i november igen och inser att det fortfarande inte finns något missbruk som tilltalar min personlighet.
Plåster på såren
Min man har precis åkt till Ö-vik. Jag är hemma och är sjuk. Barnen är också hemma så vi startar vår helg lite tidigare.
Jag har spelat musik hela förmiddagen och insett att att musik är bäst. Mer precis än så går inte att uttrycka sej.
Vad är en dikt, en bok, en novell, eller film, när det finns 1000 låtar som kan uttrycka mer exakta känslor och situationer?
Vad är det folk söker egentligen? Varför är folk på facebook? Vad är dom ute efter? Jag förstår inte vad det är dom vill. Jag kan förstå det ytliga, men efter det, vad finns det kvar?
Om man tittar lite närmare på det så måste det vara något ogripbart som de leter efter.
Precis som jag.
Fast jag söker inte på facebook.
Jag irrar totalt i blindo och vet inte var jag ska söka. Ingenting känns bra nog och ingenting tillfredställer mej. Varken mat, sex, alkohol, eller familjeliv. Familjen är väl bäst, men jag känner ändå att det är något jag saknar som inte har med dom att göra.
Jag slår vad om att Dalai lama inte känner så här. Vem mår bäst i hela världen och vad kan jag lära mej?
Jag vill träffa världens lyckligaste människa.
Jag kommer ihåg att en gång i tiden var jag det. Fast då visste jag kanske inte bättre, och sedan kanske en del obehagligheter inte hade inträffat.
Det man saknar inom sej själv, hittar man aldrig utanför sej själv.
Men jag måste säga att musik är ett väldigt effektivt plåster på såren.
Jag har spelat musik hela förmiddagen och insett att att musik är bäst. Mer precis än så går inte att uttrycka sej.
Vad är en dikt, en bok, en novell, eller film, när det finns 1000 låtar som kan uttrycka mer exakta känslor och situationer?
Vad är det folk söker egentligen? Varför är folk på facebook? Vad är dom ute efter? Jag förstår inte vad det är dom vill. Jag kan förstå det ytliga, men efter det, vad finns det kvar?
Om man tittar lite närmare på det så måste det vara något ogripbart som de leter efter.
Precis som jag.
Fast jag söker inte på facebook.
Jag irrar totalt i blindo och vet inte var jag ska söka. Ingenting känns bra nog och ingenting tillfredställer mej. Varken mat, sex, alkohol, eller familjeliv. Familjen är väl bäst, men jag känner ändå att det är något jag saknar som inte har med dom att göra.
Jag slår vad om att Dalai lama inte känner så här. Vem mår bäst i hela världen och vad kan jag lära mej?
Jag vill träffa världens lyckligaste människa.
Jag kommer ihåg att en gång i tiden var jag det. Fast då visste jag kanske inte bättre, och sedan kanske en del obehagligheter inte hade inträffat.
Det man saknar inom sej själv, hittar man aldrig utanför sej själv.
Men jag måste säga att musik är ett väldigt effektivt plåster på såren.
torsdag 22 november 2007
Tips!
Synd att jag är så oteknisk annars skulle jag länka till Henrik Shyfferts blogg idag.
Men kolla mina bloggtips till vänster så hittar ni den.
När jag sett hans inlägg-video har jag hittat en ny mening med mitt liv. Jag vill göra samma sak som Frensch n' Saunders.
Nu har hela förmiddagen gått och jag sitter stirrandes framför datorn, bäst att gör något vettigt. Ska kolla vad som är på TV istället.
Men kolla mina bloggtips till vänster så hittar ni den.
När jag sett hans inlägg-video har jag hittat en ny mening med mitt liv. Jag vill göra samma sak som Frensch n' Saunders.
Nu har hela förmiddagen gått och jag sitter stirrandes framför datorn, bäst att gör något vettigt. Ska kolla vad som är på TV istället.
Hantverksmannen
Alltid när jag är hemma och är sjuk kommer det hantverkare hit för att fixa något. Är det inte fläckten över spisen så är det elementen eller internetanslutningen som ska bytas ut. Fast idag var det visst bara alla blandare.
Min mardröm är att de ska komma och plinga på dörren när man sitter på toan med dörren öppen. Då hinner man inte öppna ytterdörren, men dom hinner antagligen...
Då sitter man där med byxorna nere.
Fast hantverkare har väl sett det mesta. Jag får väl hålla mej från att gå på toan hela dagen, inga problem där inte.
Shut the för faan up studio
Kanske jag ska öppna en tatuerings studio i alla fall? Det gäller bara att eliminera det tråkigaste med att tatuera.
Det tråkiga är ju naturligtvis inte att tatuera.
Det tråkiga är att prata med kunderna och höra deras speciella/orginella/one of a a kind idéer som dom vill ha. Efter det får jag alltid hålla en halvtimmes föredrag om varför dom inte kan göra en liten älva på axeln i storlek av en en-krona.
Eller så här:
-Jag vill ha en text som inte går att läsa, det ska, typ, bara vara ett mönster. Som en tribal. Fast bokstäver. Min kompis som är JÄTTEBRA på teckna har gjort en åt mej...
Så börjar det. Det är alltid en kompis som är jättebra på teckna...
Nej, min studio ska heta "Shut the för faan upp-studio" där kunderna är tysta så jag kan gå omkring och sjunga. Allt man kan få tatuerat finns färdigt i pärmar och inget annat. Bara gamla Old school motiv. Där det står vem som tecknat den och från vilket år den är.
Då skulle jag kunna tänka mej att fortsätta tatuera.
Tror jag ska dagdrömma ett tag till.
onsdag 21 november 2007
Mitt livs novell
Jag skrev lite på min novell idag. Det gick jättedåligt. Igår hade jag lite flyt och det rullade bara på, men idag...Idag rabblades fakta efter fakta upp i novellen och plötsligt hade mina karaktärer ingen personlighet alls. Jag gav upp. Min lärare sa att det kanske berodde på att jag var sjuk, men jag vet inte om jag ska tro på det.
I morgon är jag ledig. Eller, det är jag ju inte, jag är sjuk, men det känns som ledigt ändå.
Vad ska jag hitta på då? Risken att jag sitter vid datorn och bara irrar runt i på nätet planlöst i timmar kanske är stor. Det är bortkastad tid. Kanske läsa en bok? Titta på Oprah? Vad gör folk när dom är sjuka?
Hade jag varit 20 år hade jag säkert ätit pizza och kollat på film hela dagen. Jag saknar det. Det gör jag inte då jag har barn, då måste det städas och planeras för middagen.
Min man är borta i helgen. Jag hoppas jag blir frisk tills dess.
Jag gillar inte att inte ha en karriär, ok, skit i karriären, ett vanligt jobb då. Jag vill ha ett jobb som inte är på krogen och inte är att tatuera människor. Ska det vara så svårt att hitta?
Kanske jag ska skriva en novell om en människa som är helt isolerad och har inget jobb och inget händer i hennes liv?
Tror inte det, det lät ju ganska tråkigt...lite som mitt liv faktiskt.
I morgon är jag ledig. Eller, det är jag ju inte, jag är sjuk, men det känns som ledigt ändå.
Vad ska jag hitta på då? Risken att jag sitter vid datorn och bara irrar runt i på nätet planlöst i timmar kanske är stor. Det är bortkastad tid. Kanske läsa en bok? Titta på Oprah? Vad gör folk när dom är sjuka?
Hade jag varit 20 år hade jag säkert ätit pizza och kollat på film hela dagen. Jag saknar det. Det gör jag inte då jag har barn, då måste det städas och planeras för middagen.
Min man är borta i helgen. Jag hoppas jag blir frisk tills dess.
Jag gillar inte att inte ha en karriär, ok, skit i karriären, ett vanligt jobb då. Jag vill ha ett jobb som inte är på krogen och inte är att tatuera människor. Ska det vara så svårt att hitta?
Kanske jag ska skriva en novell om en människa som är helt isolerad och har inget jobb och inget händer i hennes liv?
Tror inte det, det lät ju ganska tråkigt...lite som mitt liv faktiskt.
Sjuk
Oj oj oj, det är ingen bra dag för mej. Jag är sjuk. Har kanske lite feber som jag försökt få bort med ibumetin, men jag är ändå snorig, svullen, och har ont i huvudet.
Min nya plan med att ha min egen dator på skolan fungerar inte så bra.
När jag äntligen lyckats ta mej ut på nätet (med hjälp av teknikerna) så kommer jag ändå inte fram till att kunna lägga ut inlägg på bloggen.
Just nu sitter jag vid skolans pc och och det går trögt. Allt känns så främmande vid detta tangentbord att jag tappar svenskan. Tycker inte bokstäverna har samma plats som på tangentbordet på min Mac, men det kanske bara febern som gör sej påmind.
Jag har en klasskamrat som är assistent åt någon mycket sjuk kvinna som varken kan gå eller tala och har konstiga slangar stickandes ut från kroppen på alla möjliga ställen.
-Hur blev hon så? frågade jag.
-Genom en förkylning som hon inte tog hand om, svarade min klasskompis. Förkylningen spred sej till ryggraden och ryggmärgen och så blev det så.
Gissa om jag kommer att vara hemma imorgon? Just nu känns mina ögon som två kaminer och jag kyler ner dom med mina kalla fingertoppar.
Jag har inte tid eller lust att vara sjuk, jag vill jobba. Dessutom har jag kund imorgon. Vet inte om jag orkar tatuera.
Allt jag kan göra nu är att hoppas på att bli frisk tills imorgon och att min dator fungerar hemma.
Oj oj oj...
Min nya plan med att ha min egen dator på skolan fungerar inte så bra.
När jag äntligen lyckats ta mej ut på nätet (med hjälp av teknikerna) så kommer jag ändå inte fram till att kunna lägga ut inlägg på bloggen.
Just nu sitter jag vid skolans pc och och det går trögt. Allt känns så främmande vid detta tangentbord att jag tappar svenskan. Tycker inte bokstäverna har samma plats som på tangentbordet på min Mac, men det kanske bara febern som gör sej påmind.
Jag har en klasskamrat som är assistent åt någon mycket sjuk kvinna som varken kan gå eller tala och har konstiga slangar stickandes ut från kroppen på alla möjliga ställen.
-Hur blev hon så? frågade jag.
-Genom en förkylning som hon inte tog hand om, svarade min klasskompis. Förkylningen spred sej till ryggraden och ryggmärgen och så blev det så.
Gissa om jag kommer att vara hemma imorgon? Just nu känns mina ögon som två kaminer och jag kyler ner dom med mina kalla fingertoppar.
Jag har inte tid eller lust att vara sjuk, jag vill jobba. Dessutom har jag kund imorgon. Vet inte om jag orkar tatuera.
Allt jag kan göra nu är att hoppas på att bli frisk tills imorgon och att min dator fungerar hemma.
Oj oj oj...
tisdag 20 november 2007
Underhållning i Umeå tack!
Johan Rheborg vill komma till Umeå. Jag bor i Umeå. Jag vill också att han ska komma hit. Det tänkte jag ordna på någor sett.
Då slipper jag åka ner till andra städer för att se honom. Inte för att jag har något emot det, men det är väl mer praktiskt för mej i alla fall. Jag såg honom på Norra brunn tidigare i år, i februari. Det var värt resan, pengarna och bakfyllan. Fast jag var inget bakis men det passade att skriva så.
För många år sedan ville jag släpa upp en Elvis imitatör från Las Vegas. Jim Le Bouf hette han. Planen var att han skulle spela tillsammans med weeping willows. Jag pratade med basisten och trummisen och dom var med på noterna och det var "Elvis" också. Men nånting hände. Jag tror jag var gravid och fick göra andra prioriteringar just då. Synd att det rann ut i sanden. Jag tror fortfarande att det kunde blivit fantastiskt!
I morgon ska jag gå och ta reda på vika det finns här i stan som kan tänka sej boka honom. Efter det ska jag ringa och tjata och tjata på arrangören (fast på ett vuxet och respekt fullt sätt och förhoppningsvis inte alls) Jag vill ju få igenom det så jag senare kan titta på det utan att skämmas.
Fast med min tur är väl hela året fullbokat av Magnus Betnér, det verkar ju så.
Då slipper jag åka ner till andra städer för att se honom. Inte för att jag har något emot det, men det är väl mer praktiskt för mej i alla fall. Jag såg honom på Norra brunn tidigare i år, i februari. Det var värt resan, pengarna och bakfyllan. Fast jag var inget bakis men det passade att skriva så.
För många år sedan ville jag släpa upp en Elvis imitatör från Las Vegas. Jim Le Bouf hette han. Planen var att han skulle spela tillsammans med weeping willows. Jag pratade med basisten och trummisen och dom var med på noterna och det var "Elvis" också. Men nånting hände. Jag tror jag var gravid och fick göra andra prioriteringar just då. Synd att det rann ut i sanden. Jag tror fortfarande att det kunde blivit fantastiskt!
I morgon ska jag gå och ta reda på vika det finns här i stan som kan tänka sej boka honom. Efter det ska jag ringa och tjata och tjata på arrangören (fast på ett vuxet och respekt fullt sätt och förhoppningsvis inte alls) Jag vill ju få igenom det så jag senare kan titta på det utan att skämmas.
Fast med min tur är väl hela året fullbokat av Magnus Betnér, det verkar ju så.
Jag sitter i en glasbur (på riktigt)
Dagens känsla var först desperat. Desperat efter att hitta någon trevlig underhållning i Umeå. Jag känner mej väldigt besviken att jag inte har biljetter till Fredrik Lindströms "Svenskar är också människor"
Okej, tänkte jag. Jag kan ju faktiskt röra på mej. Kanske jag kan ta mej dit han är? Men det gick inget bra. Min man är bortrest när Fredrik är i Sundsvall (eller var det nu var) så det hjälps inte.
Min klasskompis har börjat spela i ett band. Jag är avundsjuk. Inte för att jag skulle ha tid med något sådant, men ändå...
Jag vill gå på någon spelning. Eller teater. Elller opera kanske?
Efter jag trängt bort den önskan, koncentrerade jag mej på att skriva idag. Jag har haft möte med min lärare och vi kom fram till att jag ska spendera mer tid i skolan. Jag tycker redan jag är där för mycket då jag bara ska vara där deltid men det kanske fungerar bra att förlänga dagarna. Då kan jag göra mina Universitets studier där också. Det bästa är att jag får ta med mej min egen dator och så får jag ett helt eget rum. Eller rum och rum förresten. Det är mer som en liten glasbur med frostade glas, 1,5x2,5 meter, max. Ungefär som en liten hiss.
Men det verkar fungera ganska bra. Jag har skrivit en halv novell idag och min önskan är att slippa lektionerna så kan jag sitta och skriva där hela dagarna. Jag har fått fler ideér till noveller och om jag ska hinna skriva alla måste jag ha mer tid.
Det verkar som att det finns tid i den där glasburen. Konstigt.
Desperationen lägger sej och jag börjar bli mer harmonisk. En klaustrofobisk harmoni kanske.
Okej, tänkte jag. Jag kan ju faktiskt röra på mej. Kanske jag kan ta mej dit han är? Men det gick inget bra. Min man är bortrest när Fredrik är i Sundsvall (eller var det nu var) så det hjälps inte.
Min klasskompis har börjat spela i ett band. Jag är avundsjuk. Inte för att jag skulle ha tid med något sådant, men ändå...
Jag vill gå på någon spelning. Eller teater. Elller opera kanske?
Efter jag trängt bort den önskan, koncentrerade jag mej på att skriva idag. Jag har haft möte med min lärare och vi kom fram till att jag ska spendera mer tid i skolan. Jag tycker redan jag är där för mycket då jag bara ska vara där deltid men det kanske fungerar bra att förlänga dagarna. Då kan jag göra mina Universitets studier där också. Det bästa är att jag får ta med mej min egen dator och så får jag ett helt eget rum. Eller rum och rum förresten. Det är mer som en liten glasbur med frostade glas, 1,5x2,5 meter, max. Ungefär som en liten hiss.
Men det verkar fungera ganska bra. Jag har skrivit en halv novell idag och min önskan är att slippa lektionerna så kan jag sitta och skriva där hela dagarna. Jag har fått fler ideér till noveller och om jag ska hinna skriva alla måste jag ha mer tid.
Det verkar som att det finns tid i den där glasburen. Konstigt.
Desperationen lägger sej och jag börjar bli mer harmonisk. En klaustrofobisk harmoni kanske.
måndag 19 november 2007
All nedstämdhet vände och sprang ifrån mej
Det kom ju inte alls ut någon dikt ur mitt huvud när jag badade. Och musiken jag lyssnat på blev jag glad av.
Hur ska jag då kunna skriva en dikt om olycklig kärlek?
Jag förstår inte hur min hjärna fungerar.
Men jag vet att om jag lyssnar på radion kan vilken skit låt som helst bli bra bara man hör den tillräckligt ofta. Alla kan vi bli hjärntvättade.
Nu när jag äntligen kommit på ett sätt att avända mina deppig känslor till så går jag och blir glad mitt i allt. Aldrig får jag vara nöjd. Vad ska jag göra nu?
Billie Holiday
Idag har jag bästa inspirationen till kärleksdikten. Fast den bästa finns ju redan i form av en sång "All of me"
Fast min favorit är "You go to my head" Billie Holiday. Vilken tur att jag har lite texter jag ska låta mej inspireras av.
Efter det ska jag ta ett bad för då kommer det upp texter helt gratis i huvidet.
Jag bara måste dela med mej av denna fantastiska sångtext.
You go to my head and you linger like a haunting refrain and I find you spinning round in my brain like the bubbels, in a glass of champagne.
Yo go to my head like a sip of sparkling Burgundy brew and I find the very mention of you like the kicker in a julep or two
The thrill of the thought that you might have a thouht to my plea casts a spell over me.
Still I say to my self "Get a hold of yourself, can't you see that in never can be"
You go to my head with a smile that make my temperature rise, like a summer of a thousand Julys,
You intoxicate my soul with your eyes.
Tho' I'm certain that this heart of mine hasent' a ghost of a chance in this crazy romance,
You go to my head
You go to my head
Önskar jag skrivit den texten. Den beskriver besattheten och hur förföljd man blir i huvudet när man är kär. Ännu bättre är det för att det är olycklig kärlek.
Något som alla människor drabbas av någon gång i livet.
När Billie sjunger den försvinner tid och rum, jag blir låten, bokstavligen.
Fantastiskt!
söndag 18 november 2007
Nu vet jag något
Nu har jag orienterat fram vilken känsla jag har. Och det är ett så fult ord att jag inte vill skriva den på bloggen, men jag kom inte på några bra synonymer. Jag känner mej: Frustrerad!
Inte nog med att det är en irriterande känsla, själva ordet är fult också.
Man liksom spottar ut ordet mellan framtänderna. Vasst och knöligt är det.
Själva känslan av att vara frustrerad går igenom hela kroppen, ända ut i fingerspetsarna. Jag vet inte vad det finns för bot mot denna känsla. Vad som slår mej är att denna känsla har jag haft allt för ofta på sistone.
Kanske det är för att jag plötsligt inte har någon identitet. Förrut var jag servitris, efter det var jag tatuerare. Det var trygga roller jag kände mej säker i. Nu är jag bara förvirrad och vet inte vad jag sysslar med. Jag ser ingen framtid som känns trygg, jag irrar framåt i blindo utan livlinor. Framåt går det, men mot vad?
En sak som är säker är att jag skulle mått sämre om jag inte slutade med mina tidigare yrken. Då hade jag antagligen varit ännu mer frustrerad än vad jag är idag. Det kan ju vara en tröst.
Jag behöver en mentor, någon som följer förvandlingsprocessen med mej och guidar mej när jag tappar hoppet. Hur hittar jag en sådan? Ensam är inte stark. Ensam är bara ensam.
Jag fick en gång några bra tips på hur man gör för att ta sej framåt i karriären, det var:
-Kontakta och tala med folk du beundrar
-Sätt ett mål och lägg upp en strategi
Kanske jag kommer att ha den här känslan av frustration ett bra tag framöver? Som en otrevlig, men trygg kompis. Då blir den min nya identitet, eller kanske är det den som sporrar mej tll att göra något kreativt?
Rolling Stones skrev väl "I can't get no satisfaction" av samma anledning och utan att använda det fula ordet: Frustration.
Inte nog med att det är en irriterande känsla, själva ordet är fult också.
Man liksom spottar ut ordet mellan framtänderna. Vasst och knöligt är det.
Själva känslan av att vara frustrerad går igenom hela kroppen, ända ut i fingerspetsarna. Jag vet inte vad det finns för bot mot denna känsla. Vad som slår mej är att denna känsla har jag haft allt för ofta på sistone.
Kanske det är för att jag plötsligt inte har någon identitet. Förrut var jag servitris, efter det var jag tatuerare. Det var trygga roller jag kände mej säker i. Nu är jag bara förvirrad och vet inte vad jag sysslar med. Jag ser ingen framtid som känns trygg, jag irrar framåt i blindo utan livlinor. Framåt går det, men mot vad?
En sak som är säker är att jag skulle mått sämre om jag inte slutade med mina tidigare yrken. Då hade jag antagligen varit ännu mer frustrerad än vad jag är idag. Det kan ju vara en tröst.
Jag behöver en mentor, någon som följer förvandlingsprocessen med mej och guidar mej när jag tappar hoppet. Hur hittar jag en sådan? Ensam är inte stark. Ensam är bara ensam.
Jag fick en gång några bra tips på hur man gör för att ta sej framåt i karriären, det var:
-Kontakta och tala med folk du beundrar
-Sätt ett mål och lägg upp en strategi
Kanske jag kommer att ha den här känslan av frustration ett bra tag framöver? Som en otrevlig, men trygg kompis. Då blir den min nya identitet, eller kanske är det den som sporrar mej tll att göra något kreativt?
Rolling Stones skrev väl "I can't get no satisfaction" av samma anledning och utan att använda det fula ordet: Frustration.
En blå söndag
Idag känner jag mej lite ledsen, men det är ok.
Nackdelen är att det känns som att min man bråkar på mej och jag har ingen energi till att reagera på det. Att vara ledsen tar mer energi än att vara glad så det är bäst jag ändrar på mej. Kanske det är därför jag oftast är glad? Jag har helt enkelt ingen energi till att vara ledsen.
Alla känslor jag har kan jag dra nytta av till mitt skrivande så nåt ska jag väl få ut av detta. Det gäller att sortera känslorna noga så man vet vad det är. Besviken, orolig, frustrerad, ångestfull, mellankolisk, rädd, glad, arg, eller kanske pirrig och porrig?
Känslospektrat är lite större hos kvinnorna än bara glad eller ledsen. Eller klychorna i männens värld; glad eller arg.
Jag kanske inte alls är ledsen, jag kanske är besviken. Eller rädd?
Skit samma, jag har som vanligt fortfarande stort behov av musik och jag får aldrig nog, jag är omättlig. Denna desperata känsla har hållit i sej i flera månader nu. Jag vet inte varför. Det stör mej emormt då jag inte kan focusera som jag borde på skola, hem och barn.
Jag har satt på lite Ella Fritzgerald och Louie Armstrong i hopp om att bli lite mer harmonisk. Jag tror inte det fungerar riktigt än. Ska nog byta till något annat.
Kanske musiken säger allt jag själv inte lyckas uttrycka i ord?
Nu ger jag upp med att skriva, barnen bara stör mej hela tiden och jag tappar tråden.
Den här dagen kommer att gå i slowmotion, men det är väl bra då jag annars brukar lida av tidsbrist. Så jag ska väl inte gnälla när extra tiden plötsligt dyker upp helt oväntat på årets sämsta dag.
Nackdelen är att det känns som att min man bråkar på mej och jag har ingen energi till att reagera på det. Att vara ledsen tar mer energi än att vara glad så det är bäst jag ändrar på mej. Kanske det är därför jag oftast är glad? Jag har helt enkelt ingen energi till att vara ledsen.
Alla känslor jag har kan jag dra nytta av till mitt skrivande så nåt ska jag väl få ut av detta. Det gäller att sortera känslorna noga så man vet vad det är. Besviken, orolig, frustrerad, ångestfull, mellankolisk, rädd, glad, arg, eller kanske pirrig och porrig?
Känslospektrat är lite större hos kvinnorna än bara glad eller ledsen. Eller klychorna i männens värld; glad eller arg.
Jag kanske inte alls är ledsen, jag kanske är besviken. Eller rädd?
Skit samma, jag har som vanligt fortfarande stort behov av musik och jag får aldrig nog, jag är omättlig. Denna desperata känsla har hållit i sej i flera månader nu. Jag vet inte varför. Det stör mej emormt då jag inte kan focusera som jag borde på skola, hem och barn.
Jag har satt på lite Ella Fritzgerald och Louie Armstrong i hopp om att bli lite mer harmonisk. Jag tror inte det fungerar riktigt än. Ska nog byta till något annat.
Kanske musiken säger allt jag själv inte lyckas uttrycka i ord?
Nu ger jag upp med att skriva, barnen bara stör mej hela tiden och jag tappar tråden.
Den här dagen kommer att gå i slowmotion, men det är väl bra då jag annars brukar lida av tidsbrist. Så jag ska väl inte gnälla när extra tiden plötsligt dyker upp helt oväntat på årets sämsta dag.
lördag 17 november 2007
Kärlekens läxa
Känner mej lite trött idag också. Jag är inte van att dricka alkohol två dagar på raken. Inte ens två dagar i månaden brukar jag vara uppe i. Jag fick precis ett mess om att vi har klassfest ikväll. Det går ju inte. Jag skulle gärna varit med, men nu är det dags att reparera hårddisken (hjärnan alltså)
Skolan känns långt borta i min värld än, då jag fortfarande är kvar i Stockholm i huvudet. Att jag har läxor till på måndag känns overkligt. Att jag sedan har ännu mer läxor till Universitetet känns övermäktigt. Vi ska skriva en kärleksdikt (erotisk.) Jag kan ingenting om kärlek och erotik. Hur beskriver jag sådant i ord? Det känns farligt och väldigt självutlämmnade. Förälskelse däremot...Kanske jag har mer erfarenhet där...?
För att citera Dalai Lama som sagt några ord om saken: "Förälskelse är en sjukdom man snabbt ska bli frisk från." Med det menar han att man är lite blind, att man inte ser klart. Kärleken växer fram när förälskelsen lagt sej.
Jag kan bli förälskad i en låt, en text, en katt, för att inte nämna Johan Rheborg igen...Men det är ju inte äkta kärlek. Min man sa att jag fick väl skriva en dikt om hur kär och kåt jag är på honom, men det är ju PRIVAT! Jag vill inte att mina klasskamrater sitter och analyserar mitt sexliv och hur jag älskar min man. Det blir ett seminarium jag inte vill gå på. Ibland är läxorna så svåra.
Min man är lite bakis idag. Han var ut igår kväll (tredje gången på tre år) och hade ett väldigt intressant möte. Det finns en framtid där ute någonstans och den känns hoppfull och spännande. Han har världen roligaste jobb.
Vi har blivit bjudna på middag hos våra grannar ikväll och det känns perfekt då jag inte har ork att laga någon mat. Vi har inget vin att ta med, vi får skämmas lite men det går nog bra utan. Då sover jag bättre och vem vet, kanske jag drömmer fram en kärleksdikt så läxan också blir gjord.
Skolan känns långt borta i min värld än, då jag fortfarande är kvar i Stockholm i huvudet. Att jag har läxor till på måndag känns overkligt. Att jag sedan har ännu mer läxor till Universitetet känns övermäktigt. Vi ska skriva en kärleksdikt (erotisk.) Jag kan ingenting om kärlek och erotik. Hur beskriver jag sådant i ord? Det känns farligt och väldigt självutlämmnade. Förälskelse däremot...Kanske jag har mer erfarenhet där...?
För att citera Dalai Lama som sagt några ord om saken: "Förälskelse är en sjukdom man snabbt ska bli frisk från." Med det menar han att man är lite blind, att man inte ser klart. Kärleken växer fram när förälskelsen lagt sej.
Jag kan bli förälskad i en låt, en text, en katt, för att inte nämna Johan Rheborg igen...Men det är ju inte äkta kärlek. Min man sa att jag fick väl skriva en dikt om hur kär och kåt jag är på honom, men det är ju PRIVAT! Jag vill inte att mina klasskamrater sitter och analyserar mitt sexliv och hur jag älskar min man. Det blir ett seminarium jag inte vill gå på. Ibland är läxorna så svåra.
Min man är lite bakis idag. Han var ut igår kväll (tredje gången på tre år) och hade ett väldigt intressant möte. Det finns en framtid där ute någonstans och den känns hoppfull och spännande. Han har världen roligaste jobb.
Vi har blivit bjudna på middag hos våra grannar ikväll och det känns perfekt då jag inte har ork att laga någon mat. Vi har inget vin att ta med, vi får skämmas lite men det går nog bra utan. Då sover jag bättre och vem vet, kanske jag drömmer fram en kärleksdikt så läxan också blir gjord.
Upplevelser
Vad hände igår?
Efter att nästan helt missat att sova på ett dygn gick gårdagen i slowmotion med liemannen flåsandes i min nacke. Nu är jag hemma i Umeå. Jag har läst att istället för att köpa prylar när man reser ska man satsa på upplevelser. Upplevelser är en bra investering och man kan ha roligt åt dom i flera år senare. Kanske hela livet.
Det gick bra att köpa sej lite trevliga upplevelser. Singing in the rain biljetterna var slut och jag var otröstlig i en timme. Besviken gick jag förvirrad på Stockholm gator och undrade hur jag skulle överleva.
Skulle jag dricka ett glas vin, röka, shoppa, eller sätta mej på plattan och göra tvåhundra situps? Hur skulle jag kunna eliminera denna känsla? Vi gjorde det genom att åka till Cirkus och se Rivierans guldgossar med min idol Loa Falkman. Ganska fantastiskt faktiskt!
Då vi på hemgången frysit till is i väntan på 47:ans buss, gick vi direkt till Dubliners och drack varmt te. Egentligen är det inte riktigt mitt typ av ställe men någonting hände. Live musik som trollband mej (eller var det bandet?)
Efter fyra timmar och två guiness senare och med en glad ölfull syster bar det vidare in i natten. Jag som normalt är för blyg för att dansa vågade mej mot alla odds upp på dansgolvet, som förövrigt var ett stort fett skyltfönster.
Där söp jag bort mitt program från Rivierans guldgossar, men som sagt... upplevelser har man roligare av än prylar.
Efter att nästan helt missat att sova på ett dygn gick gårdagen i slowmotion med liemannen flåsandes i min nacke. Nu är jag hemma i Umeå. Jag har läst att istället för att köpa prylar när man reser ska man satsa på upplevelser. Upplevelser är en bra investering och man kan ha roligt åt dom i flera år senare. Kanske hela livet.
Det gick bra att köpa sej lite trevliga upplevelser. Singing in the rain biljetterna var slut och jag var otröstlig i en timme. Besviken gick jag förvirrad på Stockholm gator och undrade hur jag skulle överleva.
Skulle jag dricka ett glas vin, röka, shoppa, eller sätta mej på plattan och göra tvåhundra situps? Hur skulle jag kunna eliminera denna känsla? Vi gjorde det genom att åka till Cirkus och se Rivierans guldgossar med min idol Loa Falkman. Ganska fantastiskt faktiskt!
Då vi på hemgången frysit till is i väntan på 47:ans buss, gick vi direkt till Dubliners och drack varmt te. Egentligen är det inte riktigt mitt typ av ställe men någonting hände. Live musik som trollband mej (eller var det bandet?)
Efter fyra timmar och två guiness senare och med en glad ölfull syster bar det vidare in i natten. Jag som normalt är för blyg för att dansa vågade mej mot alla odds upp på dansgolvet, som förövrigt var ett stort fett skyltfönster.
Där söp jag bort mitt program från Rivierans guldgossar, men som sagt... upplevelser har man roligare av än prylar.
torsdag 15 november 2007
Musikal?
I morse när vi (jag och min syster) låg i sängarna och pratade sa jag att det blir ju kul om vi kan gå på Singing in the rain, för då får ju jag se Johan Rheborg live. Då säger hon:
-VEM ÄR JOHAN RHEBORG?
Vilken hädelse, hur kan hon? Att hon inte bott i Sverige på tio år är inte en giltig förklaring!!!!!!
Om det finns biljetter kvar och om dom inte är allt för dyra ska det få bli kvällens äventyr. Då får jag även se Karl Dyall dansa. Jag tycker det är lite kusligt att han, Karl, ser ut som en tjej och att han syster Sharon ser ut som en man. Dom ser exsakt likadana ut i ansiktet, är dom tvillingar?
Nu ska jag och min tvilling gå ut och handla böcker och biljetter.
Herre Jesus!
Vilket liv jag har. Det pendlar mellan väldigt hemskt till otroligt roligt. Svängarna är så extrema att jag känner mej lite sjösjuk. Kanske är det bakfylla? Efter att bara ätit chips till lunch igår gick jag med hoppfulla steg till prisutdelningen i Kungsträdgården. Jag hade fått information om att det skulle finnas tilltugg där. I min värld betyder tilltugg snittar med räkfyllning. I deras värld betyder tilltugg chips.
Efter fem chips och 5-6 glas bubbel var jag lite gladare och mycket hungrigare. Min syster som skulle möta upp mej där skickade sms om att flygplanet från Köpenhamn var trasigt och alla andra plan fullbokade. Efter att hon fått åka buss till Malmö blev även nästa plan en timme försenat.
Så var det dags för prisutdelning. I butiken hade min systers klänning fått mest röster, och på internet fick Sanna flest. Då min syster sett Sannas bilder på internet trodde hon att Sanna skulle vinna. Vilket hon gjorde.
Själv ranglade jag bort till min gamla arbetsplats, Frippe. Beställde en Bloody Mary och pratade med folk i baren. Efter systers sena ankomst och ett glas vin, kom jag på att jag ville sjunga. Vi med trevligt sällskap förflyttade oss till ett ställe med kareoke. Jag kan av image-skäl inte berätta var vi var, då jag själv och de andra i sällskapet inte vill bli kopplad till det stället. Till min besvikelse fick jag inte sjunga, då det var en tävling där de redan uttagna tävlade mot varandra.
Vaknar som vanligt 6.30 i mitt hotellrum och kan inte somna om.
Känner mej sliten, men glad. En fet hotellfrukost passar perfekt idag.
Dessutom fungerar det trådlösa internetet.
Efter fem chips och 5-6 glas bubbel var jag lite gladare och mycket hungrigare. Min syster som skulle möta upp mej där skickade sms om att flygplanet från Köpenhamn var trasigt och alla andra plan fullbokade. Efter att hon fått åka buss till Malmö blev även nästa plan en timme försenat.
Så var det dags för prisutdelning. I butiken hade min systers klänning fått mest röster, och på internet fick Sanna flest. Då min syster sett Sannas bilder på internet trodde hon att Sanna skulle vinna. Vilket hon gjorde.
Själv ranglade jag bort till min gamla arbetsplats, Frippe. Beställde en Bloody Mary och pratade med folk i baren. Efter systers sena ankomst och ett glas vin, kom jag på att jag ville sjunga. Vi med trevligt sällskap förflyttade oss till ett ställe med kareoke. Jag kan av image-skäl inte berätta var vi var, då jag själv och de andra i sällskapet inte vill bli kopplad till det stället. Till min besvikelse fick jag inte sjunga, då det var en tävling där de redan uttagna tävlade mot varandra.
Vaknar som vanligt 6.30 i mitt hotellrum och kan inte somna om.
Känner mej sliten, men glad. En fet hotellfrukost passar perfekt idag.
Dessutom fungerar det trådlösa internetet.
onsdag 14 november 2007
Jävla skithotell
När jag äntligen har lyckats ta mej till hotellet, hungrig och trött, fungerar inte deras trådlösa internet, jag får sitta i deras kalla lobby och hacka på en jävla pc dator. Klonk, klonk låter för varje bokstav. Jag är vrålhungrig och tänkte akut fixa mitt blodsockerfall med en apelsinjuice men det fanns ingen minibar på hotellrummet. Skitsamma tänkte jag, restaurangen öppnade redan kl 11.00 enligt skylten i hissen. När jag kommer ner finns det ingenting att äta. Det var inte alls öppet, och det var tydligen omöjligt att få en smörgås. Ingen frukt heller. Dom tyckte jag skulle springa över till OK och köpa en macka. När dom sa det till mej ville jag börja gråta. Jag sitter och äter chips och dricker en loka. Alla mina pengar på mobilen är slut så jag kan inte ringa någon och det går inte att röka på rummet. Jag fick inte heller igång TV;n på rummet (fast jag tryckt på alla knappar både på TV;n och fjärren)
Jag ångrar att jag åkte hit.
Flygresan var i alla fall trevlig.
Jag ångrar att jag åkte hit.
Flygresan var i alla fall trevlig.
tisdag 13 november 2007
Min tvillingsyster
Min syster är rolig.
Jag pratade med henne för ett tag sedan och frågade om hon visste vad det var för pris om hon vann design tävlingen.
- Ja, jo, en resa till London, svarade hon. Men hon ville hellre ha andra eller tredje pris, för då fick man ett strykjärn!
Okej, kanske inte London är så lockande om man själv bor i Dublin, vad vet jag. Men jag berättade att hon faktiskt även skulle vinna en personalshopper och handla kläder för 6000 och få gå på modevisning och träffa massa folk i branchen om hon ville få lite kontakter. Hon svarar med att hon kanske ska läsa på lite om den där vinsten. Jag tycker, skit i vinsten, tänk på alla kontakter du kan få.
Då säger hon sakta och eftertänksamt:
-Men jag vill inte bli designer!
Jag tror jag skulle falla baklänges. Varför vara med i den tävlingen då? Och om jag ska vara helt ärlig tror jag henne. Hon ser på kläder och mode mer som ett hantverk, nästan som konst. Hon är ingen ytlig "visa upp sej tjej".
Sådan är min syster.
Jag pratade med henne för ett tag sedan och frågade om hon visste vad det var för pris om hon vann design tävlingen.
- Ja, jo, en resa till London, svarade hon. Men hon ville hellre ha andra eller tredje pris, för då fick man ett strykjärn!
Okej, kanske inte London är så lockande om man själv bor i Dublin, vad vet jag. Men jag berättade att hon faktiskt även skulle vinna en personalshopper och handla kläder för 6000 och få gå på modevisning och träffa massa folk i branchen om hon ville få lite kontakter. Hon svarar med att hon kanske ska läsa på lite om den där vinsten. Jag tycker, skit i vinsten, tänk på alla kontakter du kan få.
Då säger hon sakta och eftertänksamt:
-Men jag vill inte bli designer!
Jag tror jag skulle falla baklänges. Varför vara med i den tävlingen då? Och om jag ska vara helt ärlig tror jag henne. Hon ser på kläder och mode mer som ett hantverk, nästan som konst. Hon är ingen ytlig "visa upp sej tjej".
Sådan är min syster.
Stockholm, here I come
I morgon flyger jag till Stockholm och träffar min syster. Egentligen har jag inte varit så sugen på det, mest för att jag inte har tiden att avvara (borde göra läxor), men nu känns det bättre. I och för sej alltid kul att träffa syster.
Nu när jag ska dit har jag ingen aning om vad jag ska göra där. När jag INTE ska till Stockholm vet jag massor med saker jag vill göra där. Gå på Norra brunn, teatrar, kanske Stampen, någon liten trevlig restaurang, shoppa, träffa vänner.
Nu när jag ska dit känns allt anorlunda.
Jag har ingen större kontakt med de jag kände förut. Och det är ingen speciell stand up person som jag är intresserad av som uppträder heller. Jag har inte så mycket pengar till shopping heller. Kanske jag går på "Singing in the rain"...
Samma sak är det när jag är hemma. Då vet jag massor med mat jag vill äta och så fort jag sätter min fot på Ica vet jag inte vad jag vill ha. Så är mitt liv. Ganska irriterande.
Min man berättade i alla fall att hotellet har trådlöst intrenet. Jag är räddad. Då kan jag sitta precis som hemma framför datorn och stirra. Det kan ju också bli trevligt.
Nu när jag ska dit har jag ingen aning om vad jag ska göra där. När jag INTE ska till Stockholm vet jag massor med saker jag vill göra där. Gå på Norra brunn, teatrar, kanske Stampen, någon liten trevlig restaurang, shoppa, träffa vänner.
Nu när jag ska dit känns allt anorlunda.
Jag har ingen större kontakt med de jag kände förut. Och det är ingen speciell stand up person som jag är intresserad av som uppträder heller. Jag har inte så mycket pengar till shopping heller. Kanske jag går på "Singing in the rain"...
Samma sak är det när jag är hemma. Då vet jag massor med mat jag vill äta och så fort jag sätter min fot på Ica vet jag inte vad jag vill ha. Så är mitt liv. Ganska irriterande.
Min man berättade i alla fall att hotellet har trådlöst intrenet. Jag är räddad. Då kan jag sitta precis som hemma framför datorn och stirra. Det kan ju också bli trevligt.
måndag 12 november 2007
Vi fick oväntat besök
Idag är jag på topp humör. Ingenting kan förstöra den här dagen. Motgångar och dåligt väder tar jag med en klackspark.
Vi lagade en nyttig middag av massa grönsaker och sedan när Bolibompa började fick vi oväntat besök.
Precis som i kaffereklamen.
Fast vårat besök (Magnus och Jenny+barn) kom in genom dörren och inte genom ett tak eller fönster.
Vi hade inget kaffe, det blev Yogi te istället. Och precis som i reklamfilmen satt vi i köket i dunkel belysning och pratade. Jag höll bibeln (Dr Phils bok) i handen och började mässa och predika över den.
I den står det saker som: "Du botar inte livet, du förvaltar det" och "Du lider mer över att inte göra det du vill, än att göra det och kanske misslyckas" Ja, ni hör ju hur det låter.
Hans bok går ut på att man måste köpa allt han säger, för då blir man lycklig. Jag låter mej hjärntvättas, jag vill vara lika lycklig som han. Han ser faktiskt ganska glad ut på omslaget.
I kaffereklamen går besöket aldrig hem, man tror att personen stannar för evigt och att dom dricker kaffe resten av livet, för det är allt dom behöver. Men i verkligheten åker dom till K-rauta för att kolla badrumsinredning.
Nästa gång ska vi ha kaffe hemma.
Vi lagade en nyttig middag av massa grönsaker och sedan när Bolibompa började fick vi oväntat besök.
Precis som i kaffereklamen.
Fast vårat besök (Magnus och Jenny+barn) kom in genom dörren och inte genom ett tak eller fönster.
Vi hade inget kaffe, det blev Yogi te istället. Och precis som i reklamfilmen satt vi i köket i dunkel belysning och pratade. Jag höll bibeln (Dr Phils bok) i handen och började mässa och predika över den.
I den står det saker som: "Du botar inte livet, du förvaltar det" och "Du lider mer över att inte göra det du vill, än att göra det och kanske misslyckas" Ja, ni hör ju hur det låter.
Hans bok går ut på att man måste köpa allt han säger, för då blir man lycklig. Jag låter mej hjärntvättas, jag vill vara lika lycklig som han. Han ser faktiskt ganska glad ut på omslaget.
I kaffereklamen går besöket aldrig hem, man tror att personen stannar för evigt och att dom dricker kaffe resten av livet, för det är allt dom behöver. Men i verkligheten åker dom till K-rauta för att kolla badrumsinredning.
Nästa gång ska vi ha kaffe hemma.
söndag 11 november 2007
Klotter
Har läst lite bloggar. En del är ganska speciella, lite som klotter på skolans toaletter.
Jag har en idé om att fota klotter (stort som litet) och göra en coffeetablebook av det. Men det finns nog redan.
Jag blir lite sugen på att klottra lite själv. Jag har aldrig gjort det. Det konstiga är väl om jag är 35 år och klottrar på en offentlig toalett inne i stan. Men det kanske inte är så bra. Jag ska ju vara en förebild även om ingen ser eller hör mej så finns jag ju. Allt man gör får konsekvenser.
Min bror läste mycket toa-klotter som han citerade för mej när vi var barn.
Vilken lycka det vore att ha bilder på det. Vissa citat blir ju lite legendariska och nu är dom borttvättade med kemikalier. Några finns kvar i minnet.
Kanske offentliga toaletter borde ha små gästböcker? Då kanske klottret skulle hamna där och dessutom kunde man läsa om vilka som varit där (och vad dom gjort).
Jag tycker det är intressant, kanske bättre än vissa bloggar till och med.
Jag har en idé om att fota klotter (stort som litet) och göra en coffeetablebook av det. Men det finns nog redan.
Jag blir lite sugen på att klottra lite själv. Jag har aldrig gjort det. Det konstiga är väl om jag är 35 år och klottrar på en offentlig toalett inne i stan. Men det kanske inte är så bra. Jag ska ju vara en förebild även om ingen ser eller hör mej så finns jag ju. Allt man gör får konsekvenser.
Min bror läste mycket toa-klotter som han citerade för mej när vi var barn.
Vilken lycka det vore att ha bilder på det. Vissa citat blir ju lite legendariska och nu är dom borttvättade med kemikalier. Några finns kvar i minnet.
Kanske offentliga toaletter borde ha små gästböcker? Då kanske klottret skulle hamna där och dessutom kunde man läsa om vilka som varit där (och vad dom gjort).
Jag tycker det är intressant, kanske bättre än vissa bloggar till och med.
Barn kan också läsa
Idag hände något nytt. Vår dotter försvann på Coop.
Vi har lärt våra barn att om vi kommer ifrån varanndra ska vi gå dit vi sist sågs, eller barnen får fråga närmsta tant om hjälp. Jag sprang tillbaka där jag sist såg henne men hon var inte där. Jag lyssnade ifall jag kunde höra henne, någon grät och det lät som hon.
"Mamma" snyftades det. Var kom ljudet ifrån? Jag sprang efter det gråtande ljudet och hamnade i en kassa.
Då ser jag henne med en man i handen vid informatinsdisken längre fram. Jag hörde dom frågade efter hennes namn och jag hann precis fram innan dom skulle ropa ut det i högtalaren. Jag tackade mannen som hjälpt till och fick massa konstiga tankar i huvudet.
Vi hade ju aldrig ens tänkt på att vårt barn skulle bli så ledset att hon inte kunnat söka hjälp själv. Vem som helst kan ju intressera sej för ett ensamt barn. Jag har sett på Oprah att barn ALLTID ska söka hjälp hos kvinnor (då kvinnor aldrig/sällan) utnyttjar barn. Känns förjävligt att inte lita på männen.
När jag var barn var det värsta man kunde råka ut för en blottare. Vi fick också information om att blottare var inte farliga, bara lite otäcka och ville visa sin dingelidong. Det var när man gick på högstadiet. Livet var ju tryggt innan tonåren.
Jag har ingen lust att ha fördomar mot män, än mindre lära mina barn fördomar (jag har dessutom en son)
Jag vill inte skrämma barnen och säga att världen är full av elaka människor.
Den informationen verkar ju kvällstidningarna glatt stå för. Snart kan mina barn läsa och då får dom reda på en annan sida av världen också. Snart kan dom läsa om pappor som dödar sina fruar och barn, pedofiler, klasskompisar som skjuter sina kamrater, och lite snaskiga våldtäckter och överfall. Så försvinner tryggheten man en gång försökt bygga upp.
Om filmer har olika åldersgränser borde väl tidningarna också tänka lite på vad dom förmedlar ut till oss barnfamiljer.
Barn kan också läsa.
Tack och lov slutade vår dotters äventyr lyckligt, som säkert 99,9% (kanske 100% i Sverige) av alla sådana fall. Det finns fler goda människor än onda och jag tror inte vi behöver vara så rädda som kvällstidningarna och annan media gör oss.
Världen är god också med det får inte så mycket utrymme i tidningarna.
Vi har lärt våra barn att om vi kommer ifrån varanndra ska vi gå dit vi sist sågs, eller barnen får fråga närmsta tant om hjälp. Jag sprang tillbaka där jag sist såg henne men hon var inte där. Jag lyssnade ifall jag kunde höra henne, någon grät och det lät som hon.
"Mamma" snyftades det. Var kom ljudet ifrån? Jag sprang efter det gråtande ljudet och hamnade i en kassa.
Då ser jag henne med en man i handen vid informatinsdisken längre fram. Jag hörde dom frågade efter hennes namn och jag hann precis fram innan dom skulle ropa ut det i högtalaren. Jag tackade mannen som hjälpt till och fick massa konstiga tankar i huvudet.
Vi hade ju aldrig ens tänkt på att vårt barn skulle bli så ledset att hon inte kunnat söka hjälp själv. Vem som helst kan ju intressera sej för ett ensamt barn. Jag har sett på Oprah att barn ALLTID ska söka hjälp hos kvinnor (då kvinnor aldrig/sällan) utnyttjar barn. Känns förjävligt att inte lita på männen.
När jag var barn var det värsta man kunde råka ut för en blottare. Vi fick också information om att blottare var inte farliga, bara lite otäcka och ville visa sin dingelidong. Det var när man gick på högstadiet. Livet var ju tryggt innan tonåren.
Jag har ingen lust att ha fördomar mot män, än mindre lära mina barn fördomar (jag har dessutom en son)
Jag vill inte skrämma barnen och säga att världen är full av elaka människor.
Den informationen verkar ju kvällstidningarna glatt stå för. Snart kan mina barn läsa och då får dom reda på en annan sida av världen också. Snart kan dom läsa om pappor som dödar sina fruar och barn, pedofiler, klasskompisar som skjuter sina kamrater, och lite snaskiga våldtäckter och överfall. Så försvinner tryggheten man en gång försökt bygga upp.
Om filmer har olika åldersgränser borde väl tidningarna också tänka lite på vad dom förmedlar ut till oss barnfamiljer.
Barn kan också läsa.
Tack och lov slutade vår dotters äventyr lyckligt, som säkert 99,9% (kanske 100% i Sverige) av alla sådana fall. Det finns fler goda människor än onda och jag tror inte vi behöver vara så rädda som kvällstidningarna och annan media gör oss.
Världen är god också med det får inte så mycket utrymme i tidningarna.
Dr Phil
Nu har jag läst i min Dr Phil bok (hur skulle jag överleva utan den?) och han har inspirerat mej till att städa. Inte huset, men i min dator och kanske garderoben med gamla skelett. Bort med allt/alla som suger min energi och mera av det som ger mej energi.
Jag försöker dessutom se fram emot att åka till Stockholm som jag inte alls var sugen på tidigare. Så det känns ju bättre.
Det ser ut som julafton ute och jag äger inga vinterskor än. Idag ska jag köpa ett par så jag kan vara ute lite och skotta bort lite.
Det är plusgrader ute så snön är nog väldigt tung och det kan vara bra träning.
Hörde ni vad positiv jag blivit? Glaset är halvfullt, tack vare Dr Phil
lördag 10 november 2007
35år
Jag fick ett samtal av min mamma igår. Hon bjuder mej och min tvillingsyster till Sthlm nu till veckan. Jag som precis hade bestämt mej för att vara hemma av flera anledningar. Nu måste jag tänka om. Dessutom måste jag hitta på en lösning till mitt deppiga humör. Min man tror jag är hängig för att jag inte skriver något. Jag vet inte om han har rätt. Man kan väl skylla på precis vad som helst egentligen.
Jag skyller inte på någonting alls, jag vet inte vad det är. Jag vill läsa, testade det idag, men jag somnade visst.
Ikväll blir det vin och ost, och Simpson (jag var aldrig sugen igår) Så kanske det blir lite mysigt i alla fall.
35 år, är jag medelålders nu? om 35 år fyller jag 70, om jag lever det vill säga. Undrar vad som händer på de 35 åren?
Blir jag mormor? farmor? änka? Blind? har jag pool? var bor jag? Det tar bara 35 år att få veta. Tur att jag lever, livet är spännande och lite kort kanske.
Jag skyller inte på någonting alls, jag vet inte vad det är. Jag vill läsa, testade det idag, men jag somnade visst.
Ikväll blir det vin och ost, och Simpson (jag var aldrig sugen igår) Så kanske det blir lite mysigt i alla fall.
35 år, är jag medelålders nu? om 35 år fyller jag 70, om jag lever det vill säga. Undrar vad som händer på de 35 åren?
Blir jag mormor? farmor? änka? Blind? har jag pool? var bor jag? Det tar bara 35 år att få veta. Tur att jag lever, livet är spännande och lite kort kanske.
Ångrar att jag såg Babel
Jag är inte på något bra humör idag. Jag brukar inte vara det dagarna kring min födelsedag, men det har ingenting med ålder att göra. Det är för att det är november (bästa månaden på året) men den gör mej lite deppig.
Jag orkar inte gå till Universitetet i dag. Jag mår lite illa (som vanligt) och jag är lite less på det faktiskt. Det är dags att få ordning på kroppen och mitt dåliga ph-värde. Dags att äta mer sådan där äcklig surkål och bitter grapefrukt.
Igår såg vi en otroligt dålig, depprimerande film. Babel. Den började med fyra olika stories som det inte ser så muntert ut för. Sedan fortsätter filmen neråt i ett bottenlöst hål av elände. Att se den filmen i novemer är inte att rekomendera. Om man inte planerar ett självmord förståss, då är den nog ett steg i rätt riktning.
Jag orkar inte gå till Universitetet i dag. Jag mår lite illa (som vanligt) och jag är lite less på det faktiskt. Det är dags att få ordning på kroppen och mitt dåliga ph-värde. Dags att äta mer sådan där äcklig surkål och bitter grapefrukt.
Igår såg vi en otroligt dålig, depprimerande film. Babel. Den började med fyra olika stories som det inte ser så muntert ut för. Sedan fortsätter filmen neråt i ett bottenlöst hål av elände. Att se den filmen i novemer är inte att rekomendera. Om man inte planerar ett självmord förståss, då är den nog ett steg i rätt riktning.
fredag 9 november 2007
Önska är gratis
Igår kl 7.45 stod jag vid busshållplatsen och frös. Jag kan se Iksu spa där ifrån. På Iksu spa har dom extra varm bassäng och heta källor och bastu. Jag stod och önskade att jag inte gick i skolan, då skulle jag gå dit och bada.
Fast hade jag inte skolan, då skulle jag aldrig stå och frysa kl 7.45 vid en busshållplats.
Snön är borta
Igår var det fyra minusgrader och det föll snö. Allting var vitt, vitt, vitt. Vackert! På dagis hade vi lyktfest och vi gick in i den mörka skogen där stigen var upplyst av lyktor och marshaller. Barnen sjög om sina lantärnor och det var så mysigt. Sedan åt vi kakor kring den varma elden.
Idag när vi vaknar är det fyra plusgrader och all snö är borta. Det gör ingenting, skönt att gå på asfalt ett tag till. Vi har fortfarande inte hunnit med att täcka över utemöblerna och slänga bort de döda sommar växterna som fortfarande står bruna i sina krukor. Kanske det hinns med i helgen. Nä, antagligen inte, jag sitter på universitetet i helgen och lär mej något nytt.
Igår såg vi på film "Den svarta dahlian" och dagen innan det såg vi "Marie Antoinette" Jag lyckades hålla mej vaken genom båda filmerna och jag gillar dom. Det bästa är att jag inte har någon ångest alls över att jag inte hunnit med läxorna till skolan.
Det är en bra egenskap jag har, att inte känna krav på mej när det gäller läxor. Kanske är det för att jag aldrig gjorde läxorna i grundskolan som jag vet att det kan ordna sej ändå. När jag har tid och är redo för det.
onsdag 7 november 2007
Så blev det
Jag kommer inte att få Fredrik i present, han är slutsåld (över nästan hela Sverige)
Jag får väl köpa den på dvd om tre år istället.
Vad ska jag nu önska mej?
Undrar om psykologer säljer presentkort?
Jag får väl köpa den på dvd om tre år istället.
Vad ska jag nu önska mej?
Undrar om psykologer säljer presentkort?
Jag önskar mej Fredrik
Nu vet jag vad jag önskar mej i fördelsedagspresent. En biljett till Fredrik Lindströms stand up show "Svenskar är också människor" Han kommer till Umeå den 24 november.
Det måste jag bara se. Jag missade ju Jonas Gardell så jag vill inte missa Fredrik.
Har förövrigt gjort mina läxor (nästan alla) Jag har haft ett prov i dag på ordkunskap. Jag hade ALLA rätt.
Så var det inte när jag var ung och gick i skolan. Det bästa är att jag nu inte jämför mej med andra, utan att jag gör läxorna för att jag behöver kunskapen. Ärligt talat förstod jag aldrig i grundskolan vad jag skulle använda substantiv, verb, adjektiv till. Eller gångertabellen. Hur ofta träffar man någon på stan som behöver ett verb eller akut måste veta vad 7x9 är?
Nu vet jag vilka det är som behöver den kunskapen.
Det är dom som inte har den.
ALLT är viktigare än min läxa
Min utbildning går inte frammåt som jag vill. Jag är alldeles för mycket på Mimerskolan. Istället ska jag vara hemma och focusera på uppgifterna från Universitetet. Nu är jag ute i sista minuten igen. Har en allt för stor bunt papper framför mej som jag ska ha läst och analyserat tills på fredag. Det är bara att sätta igång.
Men det är något som tar emot. Jag vet inte riktigt vad det är, men av någon anledning hittar jag på ursäkter för att slippa.
Det får jag inte göra nu.
Jag har dåligt samvete över att jag missat ett möte idag klockan 12. Jag har tänkt på det där mötet flera dagar nu, även imorse, men en kvart innan jag ska ha det, sätter jag mej på bussen och åker hem. Kommer på att jag missat det en timme senare.
Vad ska jag skylla på? Förvirring? Hjärnhaveri?
Jag fryser, kanske jag ska ta ett bad... och göra läxorna senare...
Men det är något som tar emot. Jag vet inte riktigt vad det är, men av någon anledning hittar jag på ursäkter för att slippa.
Det får jag inte göra nu.
Jag har dåligt samvete över att jag missat ett möte idag klockan 12. Jag har tänkt på det där mötet flera dagar nu, även imorse, men en kvart innan jag ska ha det, sätter jag mej på bussen och åker hem. Kommer på att jag missat det en timme senare.
Vad ska jag skylla på? Förvirring? Hjärnhaveri?
Jag fryser, kanske jag ska ta ett bad... och göra läxorna senare...
tisdag 6 november 2007
Ett äktenskapstips
Vi har upptäckt att cigaretter var väldigt bra för äktenskapet.
Vi tog små pauser tillsammans, pratade om allt möjligt trevligt. Flera gånger om dagen. Vi hade jätteroligt och trevligt. Bästa samtalen måste ske när man har en cigg i munnen.
Nu har vi slutat röka. Vi har inte haft några cigg möten på flera dagar nu.
Det märks.
Vi tog små pauser tillsammans, pratade om allt möjligt trevligt. Flera gånger om dagen. Vi hade jätteroligt och trevligt. Bästa samtalen måste ske när man har en cigg i munnen.
Nu har vi slutat röka. Vi har inte haft några cigg möten på flera dagar nu.
Det märks.
Så kan man också böja ögonfransar
Hade potatis i ugnen på 225° jag öppnar luckan och sticker in huvudet för att kolla om dom fått någon färg. Då får jag ånga på 225° rakt i ansiktet och jag känner hur alla mina ögonfransar böjer sej upp mot ögonlocken.
Det var mycket obehagligt och känndes som en lavett.
Min man kommer ner från övervåningen och jag berättar det för honom.
Tio minuter senare gör han samma sak, fast med glasögon på.
Då sa jag: "Told you so..."
Det var mycket obehagligt och känndes som en lavett.
Min man kommer ner från övervåningen och jag berättar det för honom.
Tio minuter senare gör han samma sak, fast med glasögon på.
Då sa jag: "Told you so..."
De sju tecknen
Igår kväll när jag gick och lade mej i sängen var det väldigt kallt mellan lakanen. Då kom jag ihåg, att när jag var barn, hade min mamma en el-filt (eller var det en el-maddrass som var varm?) Finns det såndana att köpa nu? Jag kommer ihåg att det var en viss brandrisk med de där madrasserna och att man skulle stänga av den innan man somnade.
Jag kommer också ihåg att det var mycket kallare förr.
Min bror hade tjock is på insidan av sina fönsterrutor. Den isen försökte jag smälta bort med fingrarna, men jag gav alltid upp när jag började tappa känseln i fingertopparna.
Jag får nog börja sova i pyjamas nu.
Min man har förresten en ny hobby. Det är att hitta "tecken" på att vårt äktenskap är över. Pyjamas skulle defenitivt vara ett tecken i hans ögon. Från början var det bara sju tecken (taget från reklamfilmer med de sju ålderstecken) Jag säger att "man ser vad man vill se."
Han har hållt på med den här hobbyn ett tag nu.
Nu är han uppe i 17 tecken, men jag tror han drygat ut det till 100 tecken innan skillsmässa nu.
Här är några varningssignaler från hans lista:
-Att jag ibland sover med T-shirt (istället för nude)
-Att jag råkade säga "Tack" en gång när han sa att han älskade mej. (till mitt försvar här stod vi på Ica och jag tänkte på annat och jag lyssnade faktiskt inte) Vi skrattade tillsammans efteråt
-Att jag klappat honom på axeln en gång när vi skulle kramas
-Att jag ligger längst ut så långt det bara går i sängen när han kommer och ska sova (det är BARA för att barnen som kommer på nätterna ska rymmas)
Själv leter jag inga tecken.
Jag kommer också ihåg att det var mycket kallare förr.
Min bror hade tjock is på insidan av sina fönsterrutor. Den isen försökte jag smälta bort med fingrarna, men jag gav alltid upp när jag började tappa känseln i fingertopparna.
Jag får nog börja sova i pyjamas nu.
Min man har förresten en ny hobby. Det är att hitta "tecken" på att vårt äktenskap är över. Pyjamas skulle defenitivt vara ett tecken i hans ögon. Från början var det bara sju tecken (taget från reklamfilmer med de sju ålderstecken) Jag säger att "man ser vad man vill se."
Han har hållt på med den här hobbyn ett tag nu.
Nu är han uppe i 17 tecken, men jag tror han drygat ut det till 100 tecken innan skillsmässa nu.
Här är några varningssignaler från hans lista:
-Att jag ibland sover med T-shirt (istället för nude)
-Att jag råkade säga "Tack" en gång när han sa att han älskade mej. (till mitt försvar här stod vi på Ica och jag tänkte på annat och jag lyssnade faktiskt inte) Vi skrattade tillsammans efteråt
-Att jag klappat honom på axeln en gång när vi skulle kramas
-Att jag ligger längst ut så långt det bara går i sängen när han kommer och ska sova (det är BARA för att barnen som kommer på nätterna ska rymmas)
Själv leter jag inga tecken.
Shopping
I ett regnigt Umeå har jag lyckats shoppa lite idag. Shopping är inte min starka sida då jag alltid känner mej stressad över att inte hinna pröva kläderna, och dessutom inte ha tid till att gå på alla affärer jag vill. Det värsta med att leta kläder är att jag egentligen bara vill köpa fina kläder, sådant man har när man går ut.
Men det misstaget har jag gjort allt för många gånger. (Dessutom är det bortkastade pengar då jag sällan går ut ialla fall)
Jag står där på morgonen och ska ta på mej något till skolan och det enda som finns att välja på är festkläder.
Men denna gång gick jag helt medvetet in för att hitta endast "casual wear". Det var mycket svårare, men jag lyckades med två tröjer i alla fall. En från JC och en från Only.
När jag kommer hem och packar upp kommer jag ihåg vad Oprah har sagt en gång på sitt program. Det var att om man är över 35 år ska man ALDRIG ha låga jeans och ALDRIG bära tvärrandigt. Jag tittade på mina två tvärrandiga tröjor och bestämde mej för att behålla dom i alla fall.
Jag fyller ju trots allt 35 år först på fredag.
måndag 5 november 2007
Tränat
Idag när jag satt på bussen började det göra ont i min mage. Inte av hunger dock, jag tror det var allt i min mage som kom i kläm. min kropp hade sjunkit ihop till en depprimerad persons hållning och jag kunde känna hur allt i min mage blev tillplattat. Vart är mina magmuskler undrar jag? Ska dom inte trycka in magsäck och tarmar och annat som finns där inne? Musklerna ska väl hålla upp ryggen så jag inte faller ihop som en trasdocka.
Ikväll har jag gjort 200 sit ups.
Jag känner mej lite darrig då jag även testade armhävningar. Mitt gäddhäng har nått en gräns jag inte tycker om längre (typ: the bloob). Om jag står rakt upp och håller armarna åt sidorna (som Jesus på korset) då ser jag mer ut som Batman. Nog för att han är lite cool, men jag tror inte han flyger med sitt gäddhäng.
Hoppas jag har träningsvärk imorgon. det är jag värd.
Ikväll har jag gjort 200 sit ups.
Jag känner mej lite darrig då jag även testade armhävningar. Mitt gäddhäng har nått en gräns jag inte tycker om längre (typ: the bloob). Om jag står rakt upp och håller armarna åt sidorna (som Jesus på korset) då ser jag mer ut som Batman. Nog för att han är lite cool, men jag tror inte han flyger med sitt gäddhäng.
Hoppas jag har träningsvärk imorgon. det är jag värd.
Flyg, tåg, buss eller stanna hemma?
Min man nattar barnen nu (läser Kajsa Kavat) det betyder att jag borde träna nu. Det kanske jag gör senare.
Jag har tänkt lite på min komande Stockholms resa. Förrut när barnen var små då ville jag att resor skulle gå fort. Vi flög överallt. Vi tog till och med flyg mellan Umeå-Luleå några gånger. Det tog 40 minuter. Jag älskade det, jag gillar att flyga och det är extra trevligt när man är ensam med två små barn i det lilla flygplanet och får man får bästa service.
Nu när jag ska resa utan barn då vill jag att resan ska ta lång tid. För det är EGEN tid. Egen tid är en bristvara för mej, därför är den så attraktiv. Sedan är det så att på resan kan jag inte göra någonting annat än att bara sitta.
Kanske jag ska ta bussen? En sådan där affärsklassbiljett kanske? Kan jag sitta i oändlighet och läsa böcker, titta på film och bara stirra på ingenting.
Ibland fantiserar jag om att ta in på hotell (här i Umeå, där jag bor) bara för att få vara själv. Äta lite frukost från en jättebuffé och sedan traska ner till skolan vid klockan 11.00 Det vore toppen! Jag fyller år snart så kanske jag ska önska mej en hotellnatt?
Fast egentligen önskar jag mej en glad man och barn som gör som jag säger...
Kanske jag ska stanna hemma ändå?
Bäst att träna lite så inte all tid går åt till att dagdrömma.
Jag har tänkt lite på min komande Stockholms resa. Förrut när barnen var små då ville jag att resor skulle gå fort. Vi flög överallt. Vi tog till och med flyg mellan Umeå-Luleå några gånger. Det tog 40 minuter. Jag älskade det, jag gillar att flyga och det är extra trevligt när man är ensam med två små barn i det lilla flygplanet och får man får bästa service.
Nu när jag ska resa utan barn då vill jag att resan ska ta lång tid. För det är EGEN tid. Egen tid är en bristvara för mej, därför är den så attraktiv. Sedan är det så att på resan kan jag inte göra någonting annat än att bara sitta.
Kanske jag ska ta bussen? En sådan där affärsklassbiljett kanske? Kan jag sitta i oändlighet och läsa böcker, titta på film och bara stirra på ingenting.
Ibland fantiserar jag om att ta in på hotell (här i Umeå, där jag bor) bara för att få vara själv. Äta lite frukost från en jättebuffé och sedan traska ner till skolan vid klockan 11.00 Det vore toppen! Jag fyller år snart så kanske jag ska önska mej en hotellnatt?
Fast egentligen önskar jag mej en glad man och barn som gör som jag säger...
Kanske jag ska stanna hemma ändå?
Bäst att träna lite så inte all tid går åt till att dagdrömma.
Energi
Idag har jag fullt upp med allt möjligt. Efter skolan började jag städa. Min man var på otroligt dåligt humör och har gnällt ganska länge över att det inte är tillräckligt städat. Så jag dammsög som en man (dvs utan att ta vägglister och under eller bakom möbler. Kanske det är en fördom jag har? eller är det erfarenhet?) Efter det sorterade jag min dotters rum. Ismyg slängde jag bort lite plastleksaker. Jag fick tydligen energi av detta då jag nu står vid spisen och lagar mat. Två rätter dessutom. En thailensk gryta och en indisk. Vi behöver ha någon god mat att bara värma upp till luncherna. Och det är snart fixat. Måste kolla spisen nu då jag till och med bloggar samtidigt. Maten ska vara klar vid klockan 17.00
söndag 4 november 2007
Jag får det inte att stämma
Nu är det vinter. Vi tyckte det var kallt i Luleå (-3°) men när vi kommer hem till Umeå så är det snö. Överallt!
Allt är vitt och jag förstår nu att jag inte kommer att cykla till skolan något mer i år. Det är kall vinter ute. Jag kommer istället pulsa bort i snön mot busshållplatsen och svära över att jag inte har något körkort.
Sedan kommer jag att stå där, likadant som när jag var barn, och försöka att stå "mitt i kläderna." För om benen nuddar byxtyget, eller om någon hud på kroppen tar i kläderna överhuvudtaget, känns det som is mot naken hud. Jag kommer att stå där i det svarta snöiga vädret och få en snödriva upp blåst i nacken som sedan smälter när jag sätter mej i bussen.
Jag glömmer inte mina barndoms vintrar.
Jag kommer ihåg hur glad jag var när jag gick ut nian och insåg att nu är det över. Aldrig mer stiga upp före klockan sju, aldrig mer stå i det svarta, kalla och vänta på bussen. Tills nu då, tydligen.
Hur kommer det sej att tiden gick så sakta när man var barn? Varför känndes ett skolår som en oändlighet? När jag tänker tillbaka kommer jag mest ihåg hur roligt och mysigt det var som barn (förutom kylan då) Brukar inte tiden gå fort när man har kul? Och varför går tiden fort nu när vi är äldre och tycker livet är en plåga? När jag var barn gick det flera år mellan födelsedagarna (kändes det som). Nu fyller jag år helatiden. Då stämmer inte det där gamla klassiska "Tiden går fort när man har kul"-snacket. Jag känner mej lurad.
Allt är vitt och jag förstår nu att jag inte kommer att cykla till skolan något mer i år. Det är kall vinter ute. Jag kommer istället pulsa bort i snön mot busshållplatsen och svära över att jag inte har något körkort.
Sedan kommer jag att stå där, likadant som när jag var barn, och försöka att stå "mitt i kläderna." För om benen nuddar byxtyget, eller om någon hud på kroppen tar i kläderna överhuvudtaget, känns det som is mot naken hud. Jag kommer att stå där i det svarta snöiga vädret och få en snödriva upp blåst i nacken som sedan smälter när jag sätter mej i bussen.
Jag glömmer inte mina barndoms vintrar.
Jag kommer ihåg hur glad jag var när jag gick ut nian och insåg att nu är det över. Aldrig mer stiga upp före klockan sju, aldrig mer stå i det svarta, kalla och vänta på bussen. Tills nu då, tydligen.
Hur kommer det sej att tiden gick så sakta när man var barn? Varför känndes ett skolår som en oändlighet? När jag tänker tillbaka kommer jag mest ihåg hur roligt och mysigt det var som barn (förutom kylan då) Brukar inte tiden gå fort när man har kul? Och varför går tiden fort nu när vi är äldre och tycker livet är en plåga? När jag var barn gick det flera år mellan födelsedagarna (kändes det som). Nu fyller jag år helatiden. Då stämmer inte det där gamla klassiska "Tiden går fort när man har kul"-snacket. Jag känner mej lurad.
Jag följer ett tips
Nu är jag hemma igen. Det känns skönt. Efter jag packat upp all smutstvätt och övriga prylar satte jag mej ner framför datorn och kollade runt på olika bloggar. Massor av bloggar. Fler än jag någonsin kunde tänka mej. Hej och hå, vad folk skriver. Det är verkligen jätteroligt. Men när ska jag hinna med och läsa allt? Jag känner mej lite stressad av allt faktiskt.
Jag läser så sakta, mycket sakta, för att vara mer korrekt. Barnen badar (vilket är ledig tid för mej) men dom badar inte hela dagen. Jag hinner bara titta igenom de flesta. Det kommer ju att bli ett heltidsjobb att bara läsa andras bloggar. Jag har inte den tiden. Här gäller det att hitta de bästa och hålla sej till dom. Vilka ska jag välja?
Jag gick till kylskåpet och hällde upp lite Bailys, och lite till, och lite till. det var riktigt gott. Nu är jag lite lugnare. Egentligen är det totalt vansinnigt att bli stressad av bloggar. Nu skäms jag lite.
En gång läste jag i en bok (en psykologobok kanske jag ska tillägga) så stod det denna fråga; "Om du hade tre minuter i TV på bästa sändningstid, vad skulle du då säga?"
Ja, det är så jag ser på bloggandet.
Vad finns det att säga som jag tycker är viktigt? Vill man säga något offentligt så säg något bra. Dela med sej lite. En vanlig vardagshistoria kan jag bli lycklig av. Jag personligen, har inget att säga om mode, idol-juryn, eller vad som är inne eller ute. Det finns andra som brinner för det. Jag finner det intressant att vara på början av något nytt. Fast jag hatar det samtidigt, då det är skrämmande och jag inte hänger med. Känner mej lite dålig...men det gör inget. Det är väl den känslan som gör att jag vill bli bättre, och den tar mej framåt (så länge jag inte fastnar i det förståss)
"Det gör ont när knoppar brister..." Och det gör ont att utvecklas, det är sant.
Nu ska jag hitta mer inspiration, och jag vet var jag ska leta.
Jag läser så sakta, mycket sakta, för att vara mer korrekt. Barnen badar (vilket är ledig tid för mej) men dom badar inte hela dagen. Jag hinner bara titta igenom de flesta. Det kommer ju att bli ett heltidsjobb att bara läsa andras bloggar. Jag har inte den tiden. Här gäller det att hitta de bästa och hålla sej till dom. Vilka ska jag välja?
Jag gick till kylskåpet och hällde upp lite Bailys, och lite till, och lite till. det var riktigt gott. Nu är jag lite lugnare. Egentligen är det totalt vansinnigt att bli stressad av bloggar. Nu skäms jag lite.
En gång läste jag i en bok (en psykologobok kanske jag ska tillägga) så stod det denna fråga; "Om du hade tre minuter i TV på bästa sändningstid, vad skulle du då säga?"
Ja, det är så jag ser på bloggandet.
Vad finns det att säga som jag tycker är viktigt? Vill man säga något offentligt så säg något bra. Dela med sej lite. En vanlig vardagshistoria kan jag bli lycklig av. Jag personligen, har inget att säga om mode, idol-juryn, eller vad som är inne eller ute. Det finns andra som brinner för det. Jag finner det intressant att vara på början av något nytt. Fast jag hatar det samtidigt, då det är skrämmande och jag inte hänger med. Känner mej lite dålig...men det gör inget. Det är väl den känslan som gör att jag vill bli bättre, och den tar mej framåt (så länge jag inte fastnar i det förståss)
"Det gör ont när knoppar brister..." Och det gör ont att utvecklas, det är sant.
Nu ska jag hitta mer inspiration, och jag vet var jag ska leta.
lördag 3 november 2007
Hemlängtan
Träffade mitt ex på Ica i Luleå idag. Vi hade bestämt träff där. Jag skulle handla ris och han behövde shampo. Jag har inte träffat honom på många, många år så det var väldigt spännande att ses. Vi pratade om bloggar, han bloggar också. Jag frågade efter blogg tips och fick en hel del svar. Nu behöver jag bara bearbeta svaren och låta mina nya ideér mogna lite.
Har svårt att skriva när jag inte är hemma. Hjärnan fungerar annurlunda här (för att inte nämna bredbandsbristen igen) och jag finner det svårt att hitta tid och inspiration.
Nu vill jag åka hem. Det sägs att "Gäster är som färsk fisk, efter tre dagar börjar dom att stinka" och det stämmer när man är gäst också. Jag stinker och vill hem. Hem och gå ner i vikt de obligatoriska tre kilorna jag alltid går upp när jag bor hos mina föräldrar. Jag vill faktiskt träna.
Nu är snart mitt höstlov slut och jag saknar faktiskt skolan. Jag har lämnat in min dikt-läxa, men jag har inte skrivit ett enda ord på min fiktiva karaktär. Jag vet inte varför jag inte hittade känslan för den. Jag har flera ideér till andra texter, men tiden finns inte. Det är lite bökigt att gå två skolor samtidigt. Nej, jag vet inte vad jag ska skylla på. Jag kommer nog på något imorgon istället, då får jag åka bil i fyra timmar.
Nu tycker mamma att jag ska äta...igen..
Vad ska jag annars göra?
Har svårt att skriva när jag inte är hemma. Hjärnan fungerar annurlunda här (för att inte nämna bredbandsbristen igen) och jag finner det svårt att hitta tid och inspiration.
Nu vill jag åka hem. Det sägs att "Gäster är som färsk fisk, efter tre dagar börjar dom att stinka" och det stämmer när man är gäst också. Jag stinker och vill hem. Hem och gå ner i vikt de obligatoriska tre kilorna jag alltid går upp när jag bor hos mina föräldrar. Jag vill faktiskt träna.
Nu är snart mitt höstlov slut och jag saknar faktiskt skolan. Jag har lämnat in min dikt-läxa, men jag har inte skrivit ett enda ord på min fiktiva karaktär. Jag vet inte varför jag inte hittade känslan för den. Jag har flera ideér till andra texter, men tiden finns inte. Det är lite bökigt att gå två skolor samtidigt. Nej, jag vet inte vad jag ska skylla på. Jag kommer nog på något imorgon istället, då får jag åka bil i fyra timmar.
Nu tycker mamma att jag ska äta...igen..
Vad ska jag annars göra?
fredag 2 november 2007
Julotta
Min mor var så rolig idag. Vi har pratat lite om julen och jag undrade om vi någonsin hade varit på någon julotta när vi var små. Jag har något minne av det, men var inte säker på att det var en julotta.
"Ja, jo," säger hon," det måste vi väl ha varit på någon gång...Jo, vi satt ju där uppe och skrattade hela tiden"
Percis här blir jag lite tveksam. Vad säger hon? Har hon blivit dement? Hon är ju trots allt 70 år, men ändå...Så fortsätter hon:
"Ja, men vi var ju så trötta, vi hade ju varit uppe hela natten och spelat kort. Vi gick ju aldrig och la oss det blev ju så sent. Jag blir så där flamsig när jag är trött. Det kan jag ju bli framför TV;n också, jag sitter bara och skrattar och kan inte sluta"
Jag som tänkte visa barnen en gammal svensk jultradition då de flesta traditioner har ersatts med nya. Men jag kanska skippar det trots allt.
"Ja, jo," säger hon," det måste vi väl ha varit på någon gång...Jo, vi satt ju där uppe och skrattade hela tiden"
Percis här blir jag lite tveksam. Vad säger hon? Har hon blivit dement? Hon är ju trots allt 70 år, men ändå...Så fortsätter hon:
"Ja, men vi var ju så trötta, vi hade ju varit uppe hela natten och spelat kort. Vi gick ju aldrig och la oss det blev ju så sent. Jag blir så där flamsig när jag är trött. Det kan jag ju bli framför TV;n också, jag sitter bara och skrattar och kan inte sluta"
Jag som tänkte visa barnen en gammal svensk jultradition då de flesta traditioner har ersatts med nya. Men jag kanska skippar det trots allt.
Luleå hockey
LULEÅ HOCKEY!!!
Behöver jag säga något annat?
(Min man gillar Modo! Det finns ingen logik i det)
Jo, jag ska antagligen till Stockholm 14 november. Min tvillingsyster är finalist i någon designer tävling och flygs dit. Jag vill också vara där.
Ute
Nu står jag utomhus och bloggar. När jag var innomhus hade jag bara fyra nätverk att välja på. Inget av dom fungerade. Nu när jag står uppe på en kulle finns det över tio stycken. Det går jättebra.
Synd att jag inte har något annat att berätta.
Jag vill gå in nu.
Vem gjorde det?
Idag mår jag bra. Riktigt bra. Vet inte om det beror på vinet från igår, hormon förändring eller kanske sällskapet jag hade igår kväll? Jag hade verkligen både trevligt och roligt. Jag mötte både Harry och Antonio. Jag har inte träffat dom på kanske 17 år så vi hade en hel del att ta igen. Jag satt som en ivrig förhörsledare och ville veta ALLT. Var hade de bott? Vad har de jobbat med? Vilken utbildning har de?
Båda har troget återvänt till vår barndomsstad Luleå efter att prövat på livet i Stockholm.
Först satt vi i baren, men efter ett tag såg vi ett ledigt bord och gick dit och satte oss. Vi upptäckte ganska snart varför ingen satt där. Var femte minut kom det fruktansvärda pruttmoln mot oss. Eller det var nog mer dödliga sura fisar. Det var outhärdligt! Vi kräktes nästan. Efter ett tag blev Antonio så irriterad (han satt antagligen vid det mest koncentrerade gaserna) att han ville säga ifrån.
Hur säger man till om något sådant?
"Ursäkta mej, skulle du vilja vara vänlig och gå ut och fisa för vi mår lite illa här?!" Hur artig och trevlig man än är kommer personen i fråga bli sur. Några av oss hämtade syre när vi gick ut och rökte. Eftersom det finns rökförbud på krogen kan man väl även införa fisförbud också?!
Jag kommer aldrig att glömma den kvällen.
torsdag 1 november 2007
Negativt
Nej, det blir inget bättre idag. Vi har varit runt på Myrorna och Röda korset. Det fanns inget av intresse för mej. Min man som har en större passion för shopping än mej, han hittade gamla sopor (läs:kameror) som han köpte. Själv är jag besviken på allting.
Vi tog med oss barnen till Godis huset för att hitta tröst, sedan körde vi hem till gettot på Kallkällan. Efter en påse brända mandlar mår jag fortfarande inte bättre.
Mitt nästa hopp är att dricka vin ikväll. Medans min man är och fotar Kendo ska jag parkera mej på en bar i stan. Dessutom är det omöjligt att lägga ut en bild på eländet då min dator inte har full kapacitet pga. snyltat internet.
Jag saknar min rosenrot.
Förlåt att jag bara sprider obehag omkring mej.
Bäst att sluta nu.
Vi tog med oss barnen till Godis huset för att hitta tröst, sedan körde vi hem till gettot på Kallkällan. Efter en påse brända mandlar mår jag fortfarande inte bättre.
Mitt nästa hopp är att dricka vin ikväll. Medans min man är och fotar Kendo ska jag parkera mej på en bar i stan. Dessutom är det omöjligt att lägga ut en bild på eländet då min dator inte har full kapacitet pga. snyltat internet.
Jag saknar min rosenrot.
Förlåt att jag bara sprider obehag omkring mej.
Bäst att sluta nu.
PMS
Bäst att passa på att skriva lite nu när internetet fungerar. Jag har lyckas läsa mailen men annars verkar det lite slumpmässigt vad som går att få fram. Jag och min man har disskuterat vad vi ska göra idag. Problemet blev att jag vill shoppa kläder och det vägrar min man följa med på. Kanske jag åker in själv till stan senare?
Min pms gör livet surt för både mej och alla runt omkring mej. Och inte har jag några pengar heller. Och ful är jag idag. Och jag har inget att ta på mej. Och det är svinkallt ute.
Min pms gör livet surt för både mej och alla runt omkring mej. Och inte har jag några pengar heller. Och ful är jag idag. Och jag har inget att ta på mej. Och det är svinkallt ute.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
