Jag får det inte att stämma

Nu är det vinter. Vi tyckte det var kallt i Luleå (-3°) men när vi kommer hem till Umeå så är det snö. Överallt!
Allt är vitt och jag förstår nu att jag inte kommer att cykla till skolan något mer i år. Det är kall vinter ute. Jag kommer istället pulsa bort i snön mot busshållplatsen och svära över att jag inte har något körkort.
Sedan kommer jag att stå där, likadant som när jag var barn, och försöka att stå "mitt i kläderna." För om benen nuddar byxtyget, eller om någon hud på kroppen tar i kläderna överhuvudtaget, känns det som is mot naken hud. Jag kommer att stå där i det svarta snöiga vädret och få en snödriva upp blåst i nacken som sedan smälter när jag sätter mej i bussen.
Jag glömmer inte mina barndoms vintrar.
Jag kommer ihåg hur glad jag var när jag gick ut nian och insåg att nu är det över. Aldrig mer stiga upp före klockan sju, aldrig mer stå i det svarta, kalla och vänta på bussen. Tills nu då, tydligen.
Hur kommer det sej att tiden gick så sakta när man var barn? Varför känndes ett skolår som en oändlighet? När jag tänker tillbaka kommer jag mest ihåg hur roligt och mysigt det var som barn (förutom kylan då) Brukar inte tiden gå fort när man har kul? Och varför går tiden fort nu när vi är äldre och tycker livet är en plåga? När jag var barn gick det flera år mellan födelsedagarna (kändes det som). Nu fyller jag år helatiden. Då stämmer inte det där gamla klassiska "Tiden går fort när man har kul"-snacket. Jag känner mej lurad.