Nu vet jag något

Nu har jag orienterat fram vilken känsla jag har. Och det är ett så fult ord att jag inte vill skriva den på bloggen, men jag kom inte på några bra synonymer. Jag känner mej: Frustrerad!
Inte nog med att det är en irriterande känsla, själva ordet är fult också.
Man liksom spottar ut ordet mellan framtänderna. Vasst och knöligt är det.
Själva känslan av att vara frustrerad går igenom hela kroppen, ända ut i fingerspetsarna. Jag vet inte vad det finns för bot mot denna känsla. Vad som slår mej är att denna känsla har jag haft allt för ofta på sistone.
Kanske det är för att jag plötsligt inte har någon identitet. Förrut var jag servitris, efter det var jag tatuerare. Det var trygga roller jag kände mej säker i. Nu är jag bara förvirrad och vet inte vad jag sysslar med. Jag ser ingen framtid som känns trygg, jag irrar framåt i blindo utan livlinor. Framåt går det, men mot vad?
En sak som är säker är att jag skulle mått sämre om jag inte slutade med mina tidigare yrken. Då hade jag antagligen varit ännu mer frustrerad än vad jag är idag. Det kan ju vara en tröst.
Jag behöver en mentor, någon som följer förvandlingsprocessen med mej och guidar mej när jag tappar hoppet. Hur hittar jag en sådan? Ensam är inte stark. Ensam är bara ensam.
Jag fick en gång några bra tips på hur man gör för att ta sej framåt i karriären, det var:
-Kontakta och tala med folk du beundrar
-Sätt ett mål och lägg upp en strategi
Kanske jag kommer att ha den här känslan av frustration ett bra tag framöver? Som en otrevlig, men trygg kompis. Då blir den min nya identitet, eller kanske är det den som sporrar mej tll att göra något kreativt?
Rolling Stones skrev väl "I can't get no satisfaction" av samma anledning och utan att använda det fula ordet: Frustration.