Minnen och kärlek

I morse när jag gick till bussen var allting vitt. Det hade snöat hela natten och det var -2°c ute. När jag står vid busshållplatsen kommer det ett yngre par i tjugoårsåldern. Han på cykel och hon promenerade. Så stannade dom båda några meter ifrån mej och började prata. Jag hörde inte vad dom sa, eller jag ville inte höra vad dom sa, det verkade så privat. Dom stod tätt ihop, hans armar runt hennes hals, näsorna nästan nuddade. Så efter ett tag sa han hej då till henne och cyklade iväg åt samma håll dom kom från.
Vad gulligt.
Tänk att vara så förälskad att man vill ta tillvara på varenda sekund man har tillsammans.
Jag kommer ihåg hur det var... Den där känslan.
Den känslan kommer jag aldrig mer att ha. Vissa känslor är nog bara tillfälliga. Känslan av att få sitt nyfödda barn i famnen kommer inte heller tillbaka. Den var då. Vissa känslor lever kvar som minnen istället. Nu förstår jag varför äldre människor är så måna om att ha kvar minnet.
Nästa år i mars firar jag och min man tioårig bröllopsdag. Vi hade tänkt gifta om oss i Sverige om vi klarade tio år tillsammans.
Kanske det är på tiden att våra släktingar träffades. Men det blir nog inte så. Vi har varken pengar eller intresse till det. Det känns lite onödigt på något sett. Skulle hellre ha en semester ihop. Skapa nya gemensama minnen som jag kan tänka på när vi blir äldre.
Hoppas det där paret vid bussen kommer ihåg hur gulliga dom var mot varandra, och hur det kändes att för några timmar vara tvugna att lämna varandra.