Plåster på såren

Min man har precis åkt till Ö-vik. Jag är hemma och är sjuk. Barnen är också hemma så vi startar vår helg lite tidigare.
Jag har spelat musik hela förmiddagen och insett att att musik är bäst. Mer precis än så går inte att uttrycka sej.
Vad är en dikt, en bok, en novell, eller film, när det finns 1000 låtar som kan uttrycka mer exakta känslor och situationer?

Vad är det folk söker egentligen? Varför är folk på facebook? Vad är dom ute efter? Jag förstår inte vad det är dom vill. Jag kan förstå det ytliga, men efter det, vad finns det kvar?
Om man tittar lite närmare på det så måste det vara något ogripbart som de leter efter.
Precis som jag.
Fast jag söker inte på facebook.
Jag irrar totalt i blindo och vet inte var jag ska söka. Ingenting känns bra nog och ingenting tillfredställer mej. Varken mat, sex, alkohol, eller familjeliv. Familjen är väl bäst, men jag känner ändå att det är något jag saknar som inte har med dom att göra.
Jag slår vad om att Dalai lama inte känner så här. Vem mår bäst i hela världen och vad kan jag lära mej?
Jag vill träffa världens lyckligaste människa.

Jag kommer ihåg att en gång i tiden var jag det. Fast då visste jag kanske inte bättre, och sedan kanske en del obehagligheter inte hade inträffat.
Det man saknar inom sej själv, hittar man aldrig utanför sej själv.
Men jag måste säga att musik är ett väldigt effektivt plåster på såren.