En blå söndag

Idag känner jag mej lite ledsen, men det är ok.
Nackdelen är att det känns som att min man bråkar på mej och jag har ingen energi till att reagera på det. Att vara ledsen tar mer energi än att vara glad så det är bäst jag ändrar på mej. Kanske det är därför jag oftast är glad? Jag har helt enkelt ingen energi till att vara ledsen.
Alla känslor jag har kan jag dra nytta av till mitt skrivande så nåt ska jag väl få ut av detta. Det gäller att sortera känslorna noga så man vet vad det är. Besviken, orolig, frustrerad, ångestfull, mellankolisk, rädd, glad, arg, eller kanske pirrig och porrig?
Känslospektrat är lite större hos kvinnorna än bara glad eller ledsen. Eller klychorna i männens värld; glad eller arg.
Jag kanske inte alls är ledsen, jag kanske är besviken. Eller rädd?
Skit samma, jag har som vanligt fortfarande stort behov av musik och jag får aldrig nog, jag är omättlig. Denna desperata känsla har hållit i sej i flera månader nu. Jag vet inte varför. Det stör mej emormt då jag inte kan focusera som jag borde på skola, hem och barn.
Jag har satt på lite Ella Fritzgerald och Louie Armstrong i hopp om att bli lite mer harmonisk. Jag tror inte det fungerar riktigt än. Ska nog byta till något annat.
Kanske musiken säger allt jag själv inte lyckas uttrycka i ord?
Nu ger jag upp med att skriva, barnen bara stör mej hela tiden och jag tappar tråden.
Den här dagen kommer att gå i slowmotion, men det är väl bra då jag annars brukar lida av tidsbrist. Så jag ska väl inte gnälla när extra tiden plötsligt dyker upp helt oväntat på årets sämsta dag.