Jag sitter i en glasbur (på riktigt)

Dagens känsla var först desperat. Desperat efter att hitta någon trevlig underhållning i Umeå. Jag känner mej väldigt besviken att jag inte har biljetter till Fredrik Lindströms "Svenskar är också människor"
Okej, tänkte jag. Jag kan ju faktiskt röra på mej. Kanske jag kan ta mej dit han är? Men det gick inget bra. Min man är bortrest när Fredrik är i Sundsvall (eller var det nu var) så det hjälps inte.
Min klasskompis har börjat spela i ett band. Jag är avundsjuk. Inte för att jag skulle ha tid med något sådant, men ändå...
Jag vill gå på någon spelning. Eller teater. Elller opera kanske?
Efter jag trängt bort den önskan, koncentrerade jag mej på att skriva idag. Jag har haft möte med min lärare och vi kom fram till att jag ska spendera mer tid i skolan. Jag tycker redan jag är där för mycket då jag bara ska vara där deltid men det kanske fungerar bra att förlänga dagarna. Då kan jag göra mina Universitets studier där också. Det bästa är att jag får ta med mej min egen dator och så får jag ett helt eget rum. Eller rum och rum förresten. Det är mer som en liten glasbur med frostade glas, 1,5x2,5 meter, max. Ungefär som en liten hiss.
Men det verkar fungera ganska bra. Jag har skrivit en halv novell idag och min önskan är att slippa lektionerna så kan jag sitta och skriva där hela dagarna. Jag har fått fler ideér till noveller och om jag ska hinna skriva alla måste jag ha mer tid.
Det verkar som att det finns tid i den där glasburen. Konstigt.
Desperationen lägger sej och jag börjar bli mer harmonisk. En klaustrofobisk harmoni kanske.