Pang! sa det

Bara några dagar kvar till julafton. I morse var det två plusgrader ute så all snö förvandlades till is och det var riktig halk-varning.
Jag gick med små, små steg för att inte halka och bryta armen. Det är något jag har blivit rädd för. Kanske för att jag faktiskt halkade och bröt armen dagen före julafton för två år sedan. Vad som är lite komiskt var att jag bara några minuter innan jag bröt den, gnällde över att dom sandade så mycket.
-Det går inte att dra pulkan när dom sandar, sa jag och försökte gå där det var mindre sand.
PANG! sa det och på en tusendels sekund låg jag på backen och reste mej genast upp. Sedan svor jag och höll på att börja gråta för det gjorde så ont. Jag kände hur endorfinerna kickade in och jag blev lite illamående. Vad gör vi nu? Halvvägs till ica och halvvägs hem.
-Vi måste ju ha den där gula löken så jag kan göra janssonsfrestelse, sa jag och vi började gå mot ica. Jag höll upp min onda hand med den friska handen för den såg verkligen ut som en vissen blomma. Efter några steg ångrade jag mej och gick hem istället.
Jag ringde efter en taxi och åkte till akuten. På akuten drog två personer i var sin ände av min arm och den fick rätt läge igen. Det var en spännande, intressant och obehaglig upplevelse på samma gång. Sex timmar senare satt jag hemma med ett kallt, blått bandage runt armen och all julstämmning var totalt borta.

Varje vår firar jag att jag inte brutit något ben (om jag klarat mej naturligtvis)
Bara fem dagar kvar. Hoppas, hoppas, hoppas!