I väntans tider

December är en konstig månad ändå.
Jag går och väntar ut den. Det är lite som när man har sagt upp sej från arbetet och man måste jobba uppsägningstiden. Man har tappat lusten och vet att det ändå ska ta slut snart så varför ens anstränga sej?
Någonstans i huvudet har man redan slutat. Gett upp. Jag väntar på FRAMTIDEN som finns runt hörnet.
Eller kanske det är som när man insett att ens relation är över, man går vidare och gör slut. Väntar på att personen ska flytta ut och för att slippa se varandra flyr man till krogen och närmsta lovliga kille. Sedan väntar man på tiden som ska gå.
Om man inte blir dumpad förstås.
Då står man där och vägrar tro att det är sant. Man får hjärtat utslitet och stampat på, för att han sedan ska plocka upp det och kasta det så långt bort i den mörka skogen som bara han kan. Kanske man aldrig hittar det igen?
Så står man kvar där som ett utblåst ägg som kommer att kollapsa vid minsta beröring.
Man blir en annan människa, tilltufsad och lite skev, en ny version av vem du är, eller är du bara mer erfaren och mogen? Kanske fått en fin patina? Vad vet jag?
Så småningom hamnar man i december igen för att än en gång vänta ut tiden till en ny framtid.
Och som jag väntar...