Nu ska jag sluta lida

Istället för att göra läxor står jag och plockar ögonbrynen och klämmer pormaskar. Det är inget bra!
Har lovat att träna med min granne kl 13, det är inte heller bra. Tiden förvinner! Sedan måste jag städa hela huset och handla. Jag måste laga middag ikväll. Normalt gillar jag att laga middag, men idag har jag prestationsångest.
Vi ska bjuda en kock på mat! Vilken mardröm. Det knyter sej i magen och jag blir handlingsförlamad och kan inte koncentrera mej.
Det är säkert bara jag som känner så här...Hans fru står säkert glatt i deras kök med stekspaden i handen och är lugn och trygg. Hon steker perfekta pannkakor och säger: "Det är snart klart älskling, sätt dej i soffan och ta en whiskey så länge" Där kan han sitta lugnt, och titta på barnen som leker själva utan att störa.
Själv kommer jag att stå med svarta soyakorvar och överkokt fullkornsspaggetti med en ketchupflaska i handen. "Varsågod hoppas det smakar!" Fast det skulle jag aldrig säga. Jag skulle låtsas som ingenting och dricka vinet för fort istället.
I mitt huvud lever dom det perfekta livet, med släkt och vänner nära, (och är dessutom smarta nog att uppskatta det.)
Till skillnad från svenskar i allmänhet. Svenskar lider, gnäller, -fast vi har ett bra land. Men det förstår inte svensken.
Svensken gnäller över små saker, dåligt väder, täckningen över mobiltelefon, köerna på Ica, att plattskärmen inte har nog bra bild, och att det bara går att få ut femhundringar i bankomaten. Vi gillar att lida. Det är vår identitet. Kanske vi har ärvt det får våra tidigare släktingar?
Men nu är det ju bra, inget krig, vi har jobb, pengar, mat och vänner. Man får väl vara glad, eller sviker man de övriga då? Jag tror vi har det FÖR bra, det är därför vi lider. Egentligen är jag väldigt glad att vår vän, kocken, kan sätta sej på ett plan och komma och äta middag med oss. Jag ska tillföra den hemliga ingrediensen GLÄDJE i maten, då blir den nog bra.