Jag saknar min man. Väldigt mycket nu. Jag är helt beroende av honom.
INGEN annan man jag träffat under hela mitt liv har varit så stödjande och trott på mej och min kompetens som han gör.
Jag behöver honom NU.
Känner mej vilsen, osäker och rädd.
Skulle jag säga det till mina föräldrar skulle dom säga; "Ja, men sluta då om det är jobbigt, varför ska du hålla på sådär om det är jobbigt att skriva." Men det är inte poängen. Jag vill inte sluta. Jag vill höra peppande ord som får mej att tro på att jag kan klara av det. För jag vill ju...
Även de duktigaste, inom alla genrer, tvivlar på sej själva ibland, och då är det väldigt viktigt att ha någon som finns där och tror på ens förmåga. Annars är det väldigt lätt att ge upp.
Jag har bara en som tror på mej och det är min man, och han är inte här.
Jag vill vara glad och fylld av energi. Sprida lycka, fjärilar och färg omkring mej. Istället är jag en energislukare som sprider död och gift omkring mej. Förlåt!
Kan jag skylla ifrån mej på PMS igen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Nej, det är inte bara EN som tror på dig. Det är minst två!
Ingela! Du är allt du behöver vara. Du är stark. Du är intelligent. Du är vacker. Du går framåt, inte bakåt.
Jag skulle inte vilja vara utan din medverkan i mitt liv för allt smör i småland (och all palt i Norrland).
Du har alltid stöttat mig, och jag skulle aldrig vara där jag är utan dig.
Jag hoppas att jag kan göra detsamma för dig.
Tack!
Skicka en kommentar