Ångest (light)

Jag ångara naturligtvis det förra inlägget.
Mest kanske för att jag kan uppfattas som arg femenist eller blir missförstådd på något sett, men så kan det ju vara ibland. Dessutom är det obekvämt att skriva om sex, det ämnet ska jag hålla mej borta från.
Just nu saknar jag min man. Alltid när jag är tveksam över något inlägg jag skrivit så konsulterar jag alltid honom.
Men han är inte här nu så jag får klara mej själv.
Tycker inte jag ska ta bort inlägg jag ångrar, det är ju en del av livets resa. Själv ångrar jag ju alla mina tatueringar, men där är dom ändå, i full blom dessutom.

Kanske Johan Rheborgs monolog var bättre än jag förstod när jag såg den. Den kanske kryper sej på en i efterhand och budskapen sjunker in?! Jag brukar tänka på böcker och filmer flera dagar efter jag sett dom, dom hänger som kvar i atmosfären.
Första gången jag såg filmen Titanic tyckte jag den var riktigt dålig. Jag kunde inte köpa storyn att två personer som känt varandra i ETT dygn (och dessutom hunnit med att ha sex på den lilla tiden) skulle ha någon STOR KÄRLEK emellan sej. Jag tyckte det var barnsligt och konstlat. Och det kanske det är... Men idag tycker jag kanske inte likadant. Eller det kanske jag gör. Men jag tycker inte filmen är lika dålig som då (för då spydde jag på den).
Kanske den med för något slags hopp om nånting?
Jag saknar ialla fall min man, fyra dagar kvar.