Det traumatiska talet är sju

Sjuårskris, ett sant faktum.
Vi har hört det förr och vi har kanske varit med om det själva också. När jag jobbade på krogen ledssnade jag ganska fort på jobbet, trots att de första fem åren var riktigt roliga. Men alla år där efter var nästan olidliga. Jag bytte jobb, det nya jobbet var lite roligt i början men några månader senare blev det lika kul som migrän igen. Jag bytte jobb igen och samma visa. Det blev tråkigt.
Efter nästan tio år på krogen stod jag inte ut längre.
Jag jobbade på Kvarnen och gick dagdrömde om att något skulle hända. Något radikalt. Jag hoppades på ett rån och rånaren skulle kidnappa mej där i från. Eller att någon bara skulle bokstavligen släpa mej där i från, då jag tydligen inte klarade av det själv.
Så en dag kommer det in en kille med tatueringar på händer, hals, ja, antagligen över hela kroppen.
Han varkar ju vara kapabel till vad som helst, tänkte jag. Jag serverade honom öl, och i min desperata situation säger jag: "Kan inte du ta mej här i från? Kidnappa mej! om det inte passar nu, kan du göra det imorgon. Jag vill inte vara här?" (Vad som skulle hända efter själva kidnappningen hade jag ingen plan på alls.)
Jag kommer inte ihåg vad han svarade, men han kom in dagen efter och erbjöd mej jobb som shopassistent på East Street Tattoo. På lördagar. Jag tog det.
En månad senare gick jag in till min chef och sa: "Jag måste sluta omgående. Jag kan inte vara kvar. Jag gömmer mej i disken och står och lagar stolar istället för att servera gästerna. Låt mej gå nu och ta in extrapersonal, det är bättre både för dej och mej" Det var inga problem. Jag var fri.
Samma sak hände mej när jag tatuerade, efter sju år vill jag bara sluta, på en gång. I relationer också, man måste hitta en ny vinkling och utvecklas annars tröttnar man.
Så har du ett jobb du inte finner roligt och stimmulerande, kanske du jobbat där för länge?
Lyckotalet är inte sju. Sju är ett tal från helvetet och det börjar krypa på en redan efter fem, sen går det bara utför.
Akta er för sjuan.