Rädd och modig

Idag var jag modig. Jag hittade på en dikt på lunchen (tog tre minuter) sedan läste jag den högt för min klass.
Jag har dikt fobi.
Någon tjej i klassen verkade vara rädd för det mesta. Då tänkte jag...vad är det värsta som kan hända?
Och så tog jag mod till mej och läste högt.
det kändes ganska menlöst och inte så farligt.
Ingenting farligt hände. Ingenting hände faktiskt.
Jag ska fortsätta göra saker jag är rädd för.

Dikterna var så personliga att det kändes som vi hade gruppterapi. Jag gillade inte det, hur ska man kommentera någons dikt eller liv på ett bra sätt? Kändes som om hela klassen hade tvångsterapi mot sin vilja, eller mot min vilja i alla fall. Ska det vara så? hur ser det ut i andra länder?

Jag är rädd för klychor.