Barn och vuxna

Jag läste något intressant i en bok. En psykologibok kan jag tillägga. Det handlade om barn och vuxna.
Förr var barndomen lång och följdes av en kortare tonårsperiod och sedan var man vuxen. Men nu har barn perioden blivit kortare och tonårsfasen kommer tidigare och verkar (ibland) aldrig gå över. I samhället i dag strävar många vuxna efter att se unga ut och bli av med rynkor och klä oss och leva som 20 åringar. Det är vuxna som inte vill växa upp utan roar sej på krogen och lever fortfarande ett ungdomsliv. Vad är det för förebilder? och varför skulle yngre människor vilja bli vuxna när vi äldre visar att vi vill vara yngre?
Jag tog i alla fall åt mej av den texten. Och i ärlighetens namn är det väldigt trevligt att vara vuxen och självförsörjande. Det är roligt att vara ansvarsfull och veta vad som är rätt och fel, känns ganska tryggt faktiskt. Om vuxna verkar bittra och tråkiga beror det inte på åldern utan på att dom inte mår bra, vilket dom antagligen inte gjorde när dom var yngre heller.
Jag trivs bättre som vuxen, då kan jag skräddar sy mitt liv så det passar just mej, och det är bra.