Så hade jag klätt mej för kvällen igår och tagit på de svarta skorna.
-Ta det försiktigt i de där, det är halt ute, sa min man.
-Är det jättehalt? ska jag ta på mej broddarna? sa jag.
-Broddar på en rockkonsert? Jag skulle inte ha det, svarade min man.
Jag fick trippa på tå hela kvällen.
Annars var det väl ganska bra. Jag hoppade och klappade händerna utan uppehåll i nästan två timmar. Att klappa i takt och sedan applådera efter varje låt sliter lite på mej, fast det märkte jag inte då. Mina händer är ömma som blåmärken idag och det tjuter lite i öronen.
Jag tror aldrig jag varit ute på en helg i Umeå och jag tänker inte göra om det. Hela min lediga dag då jag ska ladda batterierna inför veckan har varit mer kostsam på energi än bidragande. Jag vill vara hemma i morgon och läsa böcker men istället ska jag gå i skolan och jag har inte gjort mina läxor än.
Jag visar nästan aldrig mina tatueringar offentligt. Hatar att prata om det, men av någon anledning kommer alltid samtalet upp ändå och jag drar mej för att berätta om det och är tyst när folk frågar vad jag jobbar med. Men jag träffar alltid några kunder som pratar om det med mej och dom har alltid vänner som vill prata om det, och det känns som jag får cancer under tiden. Men jag gillar mina kunder och jag vill gärna prata med dom...ändå.
Jag vill inte vara tatuerare, det är inte min identitet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Men.....det är inte din identitet!!
Du är Ingela, mamma, fru, syster, dotter och råkar vara duktig på att tatuera.
Det är klart att folk vill prata om det, det är fascinerande. Jag kan också tänka mig att en tjej som kan det där med tattoos kanske inte är så vanligt (du får rätta mig här) och då blir det ännu mer fascinerande.
Dessutom så är dina egna tatueringar jättefina.
Hoppas energin återkommer med våren.
Kram
Ja, energin kommer när jag kan tanka den någonstans.
Jag känner bara ingen gemenskap med tatuerare (och jag har träffat många) jag är inte en av dom.
Skicka en kommentar