Vad har jag gjort?

Så ringde telefonen.
"ja hej, jag har hört att du brukar tatuera, stämmer det?"
Den här repliken får mej att kallsvettas. Jag är så less på att tatuera. Och jag vet i förväg att jag har svårt att säga nej till förfrågningar, speciellt till trevliga människor.
"ja det stämmer" säger jag. Sen kom den klassiska utläggingen om vad han vill ha. I åtta (eller är det nio) år har jag sagt samma saker till kunder. Dag ut och dag in. Samma sak. "tänk på det här, och ska det vara si och så måste vi göra så här..." Tänk själv att säga samma sak hela dagarna, flera gånger om dagen. Det är inte någon större personlig utvecklig där inte.
Egentligen slutade jag för snart tre år sedan. Det var ett bra val.
Säga vad man vill om tatuerare, men det verkar inte vara de med högskoleutbildning precis. Det roliga är att dom själva pratar om sej som om dom nyss utfört någonslags svår hjärnoperation. Men alla är ju inte gapiga och kräver bekräftelse...(eller?)
Nåja, så hemskt är det väl inte. Jag får säkert en trevlig stund med en trevlig kille. Och en klump ångest i magen.