Min man har kommit hem. Tack och lov. För då kan jag skrika på honom istället för på barnen. Det känns bättre så. Han kommer hem och är sur över att jag inte kastar mej runt hans hals, kysser honom i tio minuter och berättar hur tomt mitt liv är utan honom. Jag såg ju att han var hemma, jag sa ju "hej". Förövrigt satt jag och svor över lådbilen som jag försökte knåpa ihop. Jag var jätte arg för jag trodde att jag var tvugen att skruva, och borra om allt jag gjort ännu en gång. Men det behövde jag inte. Min man kom ut och påpekade att både plankorna jag skruvat ihop och boken med instruktioner låg upp och ner. Det löste allting. Anledningen till varför jag ser glad ut på bilden är att det är grannens barn som fotade. Jag vill ju inte vara otrevlig någon oskyldig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar