Shopping

I ett regnigt Umeå har jag lyckats shoppa lite idag. Shopping är inte min starka sida då jag alltid känner mej stressad över att inte hinna pröva kläderna, och dessutom inte ha tid till att gå på alla affärer jag vill. Det värsta med att leta kläder är att jag egentligen bara vill köpa fina kläder, sådant man har när man går ut.
Men det misstaget har jag gjort allt för många gånger. (Dessutom är det bortkastade pengar då jag sällan går ut ialla fall)
Jag står där på morgonen och ska ta på mej något till skolan och det enda som finns att välja på är festkläder.
Men denna gång gick jag helt medvetet in för att hitta endast "casual wear". Det var mycket svårare, men jag lyckades med två tröjer i alla fall. En från JC och en från Only.
När jag kommer hem och packar upp kommer jag ihåg vad Oprah har sagt en gång på sitt program. Det var att om man är över 35 år ska man ALDRIG ha låga jeans och ALDRIG bära tvärrandigt. Jag tittade på mina två tvärrandiga tröjor och bestämde mej för att behålla dom i alla fall.
Jag fyller ju trots allt 35 år först på fredag.

Tränat

Idag när jag satt på bussen började det göra ont i min mage. Inte av hunger dock, jag tror det var allt i min mage som kom i kläm. min kropp hade sjunkit ihop till en depprimerad persons hållning och jag kunde känna hur allt i min mage blev tillplattat. Vart är mina magmuskler undrar jag? Ska dom inte trycka in magsäck och tarmar och annat som finns där inne? Musklerna ska väl hålla upp ryggen så jag inte faller ihop som en trasdocka.
Ikväll har jag gjort 200 sit ups.
Jag känner mej lite darrig då jag även testade armhävningar. Mitt gäddhäng har nått en gräns jag inte tycker om längre (typ: the bloob). Om jag står rakt upp och håller armarna åt sidorna (som Jesus på korset) då ser jag mer ut som Batman. Nog för att han är lite cool, men jag tror inte han flyger med sitt gäddhäng.
Hoppas jag har träningsvärk imorgon. det är jag värd.

Flyg, tåg, buss eller stanna hemma?

Min man nattar barnen nu (läser Kajsa Kavat) det betyder att jag borde träna nu. Det kanske jag gör senare.
Jag har tänkt lite på min komande Stockholms resa. Förrut när barnen var små då ville jag att resor skulle gå fort. Vi flög överallt. Vi tog till och med flyg mellan Umeå-Luleå några gånger. Det tog 40 minuter. Jag älskade det, jag gillar att flyga och det är extra trevligt när man är ensam med två små barn i det lilla flygplanet och får man får bästa service.
Nu när jag ska resa utan barn då vill jag att resan ska ta lång tid. För det är EGEN tid. Egen tid är en bristvara för mej, därför är den så attraktiv. Sedan är det så att på resan kan jag inte göra någonting annat än att bara sitta.
Kanske jag ska ta bussen? En sådan där affärsklassbiljett kanske? Kan jag sitta i oändlighet och läsa böcker, titta på film och bara stirra på ingenting.
Ibland fantiserar jag om att ta in på hotell (här i Umeå, där jag bor) bara för att få vara själv. Äta lite frukost från en jättebuffé och sedan traska ner till skolan vid klockan 11.00 Det vore toppen! Jag fyller år snart så kanske jag ska önska mej en hotellnatt?
Fast egentligen önskar jag mej en glad man och barn som gör som jag säger...
Kanske jag ska stanna hemma ändå?
Bäst att träna lite så inte all tid går åt till att dagdrömma.

Energi

Idag har jag fullt upp med allt möjligt. Efter skolan började jag städa. Min man var på otroligt dåligt humör och har gnällt ganska länge över att det inte är tillräckligt städat. Så jag dammsög som en man (dvs utan att ta vägglister och under eller bakom möbler. Kanske det är en fördom jag har? eller är det erfarenhet?) Efter det sorterade jag min dotters rum. Ismyg slängde jag bort lite plastleksaker. Jag fick tydligen energi av detta då jag nu står vid spisen och lagar mat. Två rätter dessutom. En thailensk gryta och en indisk. Vi behöver ha någon god mat att bara värma upp till luncherna. Och det är snart fixat. Måste kolla spisen nu då jag till och med bloggar samtidigt. Maten ska vara klar vid klockan 17.00

Jag får det inte att stämma

Nu är det vinter. Vi tyckte det var kallt i Luleå (-3°) men när vi kommer hem till Umeå så är det snö. Överallt!
Allt är vitt och jag förstår nu att jag inte kommer att cykla till skolan något mer i år. Det är kall vinter ute. Jag kommer istället pulsa bort i snön mot busshållplatsen och svära över att jag inte har något körkort.
Sedan kommer jag att stå där, likadant som när jag var barn, och försöka att stå "mitt i kläderna." För om benen nuddar byxtyget, eller om någon hud på kroppen tar i kläderna överhuvudtaget, känns det som is mot naken hud. Jag kommer att stå där i det svarta snöiga vädret och få en snödriva upp blåst i nacken som sedan smälter när jag sätter mej i bussen.
Jag glömmer inte mina barndoms vintrar.
Jag kommer ihåg hur glad jag var när jag gick ut nian och insåg att nu är det över. Aldrig mer stiga upp före klockan sju, aldrig mer stå i det svarta, kalla och vänta på bussen. Tills nu då, tydligen.
Hur kommer det sej att tiden gick så sakta när man var barn? Varför känndes ett skolår som en oändlighet? När jag tänker tillbaka kommer jag mest ihåg hur roligt och mysigt det var som barn (förutom kylan då) Brukar inte tiden gå fort när man har kul? Och varför går tiden fort nu när vi är äldre och tycker livet är en plåga? När jag var barn gick det flera år mellan födelsedagarna (kändes det som). Nu fyller jag år helatiden. Då stämmer inte det där gamla klassiska "Tiden går fort när man har kul"-snacket. Jag känner mej lurad.

Jag följer ett tips

Nu är jag hemma igen. Det känns skönt. Efter jag packat upp all smutstvätt och övriga prylar satte jag mej ner framför datorn och kollade runt på olika bloggar. Massor av bloggar. Fler än jag någonsin kunde tänka mej. Hej och hå, vad folk skriver. Det är verkligen jätteroligt. Men när ska jag hinna med och läsa allt? Jag känner mej lite stressad av allt faktiskt.
Jag läser så sakta, mycket sakta, för att vara mer korrekt. Barnen badar (vilket är ledig tid för mej) men dom badar inte hela dagen. Jag hinner bara titta igenom de flesta. Det kommer ju att bli ett heltidsjobb att bara läsa andras bloggar. Jag har inte den tiden. Här gäller det att hitta de bästa och hålla sej till dom. Vilka ska jag välja?
Jag gick till kylskåpet och hällde upp lite Bailys, och lite till, och lite till. det var riktigt gott. Nu är jag lite lugnare. Egentligen är det totalt vansinnigt att bli stressad av bloggar. Nu skäms jag lite.
En gång läste jag i en bok (en psykologobok kanske jag ska tillägga) så stod det denna fråga; "Om du hade tre minuter i TV på bästa sändningstid, vad skulle du då säga?"
Ja, det är så jag ser på bloggandet.
Vad finns det att säga som jag tycker är viktigt? Vill man säga något offentligt så säg något bra. Dela med sej lite. En vanlig vardagshistoria kan jag bli lycklig av. Jag personligen, har inget att säga om mode, idol-juryn, eller vad som är inne eller ute. Det finns andra som brinner för det. Jag finner det intressant att vara på början av något nytt. Fast jag hatar det samtidigt, då det är skrämmande och jag inte hänger med. Känner mej lite dålig...men det gör inget. Det är väl den känslan som gör att jag vill bli bättre, och den tar mej framåt (så länge jag inte fastnar i det förståss)
"Det gör ont när knoppar brister..." Och det gör ont att utvecklas, det är sant.
Nu ska jag hitta mer inspiration, och jag vet var jag ska leta.

Hemlängtan

Träffade mitt ex på Ica i Luleå idag. Vi hade bestämt träff där. Jag skulle handla ris och han behövde shampo. Jag har inte träffat honom på många, många år så det var väldigt spännande att ses. Vi pratade om bloggar, han bloggar också. Jag frågade efter blogg tips och fick en hel del svar. Nu behöver jag bara bearbeta svaren och låta mina nya ideér mogna lite.
Har svårt att skriva när jag inte är hemma. Hjärnan fungerar annurlunda här (för att inte nämna bredbandsbristen igen) och jag finner det svårt att hitta tid och inspiration.
Nu vill jag åka hem. Det sägs att "Gäster är som färsk fisk, efter tre dagar börjar dom att stinka" och det stämmer när man är gäst också. Jag stinker och vill hem. Hem och gå ner i vikt de obligatoriska tre kilorna jag alltid går upp när jag bor hos mina föräldrar. Jag vill faktiskt träna.
Nu är snart mitt höstlov slut och jag saknar faktiskt skolan. Jag har lämnat in min dikt-läxa, men jag har inte skrivit ett enda ord på min fiktiva karaktär. Jag vet inte varför jag inte hittade känslan för den. Jag har flera ideér till andra texter, men tiden finns inte. Det är lite bökigt att gå två skolor samtidigt. Nej, jag vet inte vad jag ska skylla på. Jag kommer nog på något imorgon istället, då får jag åka bil i fyra timmar.
Nu tycker mamma att jag ska äta...igen..
Vad ska jag annars göra?