Nyhet!

Min multi talangfulla man har för 60 sekunder sedan startat en blogg.
Jag länkar så fort jag lärt mej det.

Paus

Jag har inget att säga just nu så jag tänkte ta en blogg-paus ett tag.

Ny dröm

På fredag har jag deadline på min kärleksdikt. Känns jobbigt. Jag har tänkt på den i flera veckor nu men har inte knäckt den nöten än.
Jag kan inte uttrycka sådant i ord. Jag vill men det går inte, kanske en slags mentalblockering?
Nu funderar jag allvarligt på att bara skriva ner en klycha och låta det vara så. Läxan måste bli gjord.
Idag skrev jag lite mer på min novell. Det var roligt. Jag ska definitivt skriva på morgonen, då flyter det på bra. Efter lunch kan jag knappt tänka och efter klockan ett borde jag inte ens röra vid en dator.
Jag har en ny dröm. Min dröm är att vara arbetslös (vilket jag i och för sej är) och att jag har ett eget kontor där jag kan sitta och skriva på dagarna fram till lunch. Det är en bra dröm för jag finner den inte omöjlig att uppnå.
Ska kolla efter lite kärlek på nätet nu.

Meningen med november

Meningen med november måste vara att baka och laga mat. Man ska vara inomhus. Jag kommer inte på någon anledning till att gå ut. Möjligtvis för att skotta lite snö, men annars sover naturen nu och jag vill inte vara där och störa. Det är som om någon tryckt på paus knappen och allt står still, tiden också.
Jag finner det omänskligt att stiga upp klockan sju på morgonen och sedan ta ett steg ut. Utomhus i det svarta, kalla, sovande naturen, när jag själv också borde sova. Att jag ska sitta med frusna händer och använda min frusna hjärna och skapa något i skolan är att kräva för mycket.
Nej, jag vill vara i ett väldoftande kök och baka bröd och kakor, dricka varm glögg eller ligga framför en öppenspis läsa böcker.
Lösa korsord lyssna på musik.
Jag har fått ett stort behov av att baka. Jag som knappt äter fikabröd men jag skulle tänka mej att baka massor.
Vilken tur att min man fyller år på söndag, då ska jag laga en middag och baka tårta, kanske hela dagen till och med.
Lyckliga mej!

Minnen och kärlek

I morse när jag gick till bussen var allting vitt. Det hade snöat hela natten och det var -2°c ute. När jag står vid busshållplatsen kommer det ett yngre par i tjugoårsåldern. Han på cykel och hon promenerade. Så stannade dom båda några meter ifrån mej och började prata. Jag hörde inte vad dom sa, eller jag ville inte höra vad dom sa, det verkade så privat. Dom stod tätt ihop, hans armar runt hennes hals, näsorna nästan nuddade. Så efter ett tag sa han hej då till henne och cyklade iväg åt samma håll dom kom från.
Vad gulligt.
Tänk att vara så förälskad att man vill ta tillvara på varenda sekund man har tillsammans.
Jag kommer ihåg hur det var... Den där känslan.
Den känslan kommer jag aldrig mer att ha. Vissa känslor är nog bara tillfälliga. Känslan av att få sitt nyfödda barn i famnen kommer inte heller tillbaka. Den var då. Vissa känslor lever kvar som minnen istället. Nu förstår jag varför äldre människor är så måna om att ha kvar minnet.
Nästa år i mars firar jag och min man tioårig bröllopsdag. Vi hade tänkt gifta om oss i Sverige om vi klarade tio år tillsammans.
Kanske det är på tiden att våra släktingar träffades. Men det blir nog inte så. Vi har varken pengar eller intresse till det. Det känns lite onödigt på något sett. Skulle hellre ha en semester ihop. Skapa nya gemensama minnen som jag kan tänka på när vi blir äldre.
Hoppas det där paret vid bussen kommer ihåg hur gulliga dom var mot varandra, och hur det kändes att för några timmar vara tvugna att lämna varandra.

Dåligt samvete är en fördel

Det finns ju fördelar med att vara hängig. Fördelen är att man får dåligt samvete. Har jag dåligt samvete vill jag naturligtvis ändra på det. Jag fick dåligt samvete när jag bara ligger hemma (förkyld) och gör absolut ingenting. Stackars barn.
De får en deppig mamma som inte har ork till något. Så idag tog jag igen det. Klockan tio i morse stod vi i snöblandat regn redo att åka pulka och snowracer i "gropen". Gropen är en väldigt stor grop som familjerna sammlas kring och tittar på när barnen bryter benen åkandes i sina pulkor och skranor (vet inte hur det stavas). Jag trodde vi skulle vara ensamma där med tanke på tid och väder men det fanns både grannar och snö där.
Efter det har vi bakat cholkadbollar och nu tittar vi på bästa julkalendern någonsin; "Trolltider"
Jag längtar för en gångs skull julen. Jag ska sy julgardiner och baka och laga mat. Dricka glögg och slå in julklappar med rim.
Rim är något nytt för i år, så barnen lär sej språket.
Åh vad jag är en bra mamma. Kanske bäst i världen?! Det känns i alla fall så när man botar sitt dåliga samvete.

Sanningen

Så har min värld fallit samman litegrann. Men det gör inget. Jag får bara en ny dimmention av allt.
Jag är lite svag (precis som Woody Allan) för psykoterapeauter. Jag tror dom vet livets hemligheter, till skillnad från oss obildade. Dom har svaren på de stora livsfrågorna.
Jag råkade läsa i tidningen Tara en intervju med en psykoterapeut. Hon fick frågan om kärleken var störst av allt. Hon trodde inte det. Hon säger att det alltid är en känsla som vinner. Det är så bra och sant i mina öron. Hör på det här:
-Är din skam större än din kärlek så kanske du skjuter din dotter som du anser har dragit vanära över familjen. Är rädslan större än nyfikenheten så vågar du inte ta ett nytt steg. Hon önskade att kärleken var störst men hon tror den ofta förlorar mot andra känslor.
Så sant, så sant, säger jag. Jag köper allt hon säger. Hon har tydligen skrivit en bok om kärlek "Kärlekens olika ansikten" heter den. Nu vill jag ha den.
Samtidigt blir jag ju lite besviken på insikten, men livet är inte alltid som man vill ha det. Eller så kanske det är det fast jag inte vet om det än.