Sex ord

Det var en tävling i DN här om dagen. Jag läste det inte själv, men min man läste högt vid frukostbordet. Det var om en novelltävling. Jag kommer inte ihåg vad den heter, kanske sex-novell eller något sådant. Novellen fick bara innehålla sex ord. Ernst Hemmingway hade skrivit en: Säljes; barnskor. Aldrig använda.
Tydligen kommer jag inte ihåg den rätt då det inte är sex ord eller om det har med översättningen att göra. Det var det bästa han skrivit, enligt honom. Och jag måste säga att det är fantastiskt. Det går att fantisera ihop hur många historier som helst med den informationen. Att det kan bli en hel novell av det...
Jag vill också vara med i den där tävlingen. Jag kan inte sluta tänka på den. Sex ord. Det förföljer mej dag som natt.
Ska det vara en replik? Långa eller korta ord? Jag blir tokig...Nu ska jag åka till myrorna och gräva bland folks bortvalda livsdelar.
Kanske det ger mej inspiration.

Hi hi hi

Jag är i Luleå och har efter fyra timmars bilfärd i tjock dimma, äntligen kommit fram (med träsmak i rumpan).
Som vanligt när vi hälsar på mina föräldrar blir det kakor, bullar och bakelser i överflöd så jag kommer att aldrig att känna någon hunger på några dagar, men möjligtvis lite illamående.

Jag funderar lite över min skola som jag hoppat av. Missar jag något viktigt? Vi fick en rolig uppgift att skriva en liten kort historia, och sedan skriva om den i olika former och från olika vinklar. Det var roligt och lärorikt. "Stilövningar" hette boken som Raymond Queneau skrivit och han har skrivit samma historia på 99 olika sätt. Det är intressant att se att samma historia kan förvandlas och få helt ny skepnad med olika känslor. Den övningen gjorde att jag blev ännu mer inspirerad att börja skriva på mina noveller.
Min plan är att komma igång med skrivandet på onsdag nästa vecka. Då ska det vara tyst i huset, ungarna på dagis, jag ska ladda med yogi te och flera askar läkerol. Sedan gäller det att inte kolla mailen, inte googla runt efter underhållning, utan bara sitta och skriva.
Snart, snart, snart, är jag i gång.
Jag laddar helt enkelt upp energin på max och antecknar ner idéer i en liten grön anteckningsbok och på onsdag kan jag släppa lös allt. Skrämmande!

Jag och min man har släpat med oss var sin dator hit men det är bara min som kan ta emot det trådlösa internetet vilket roar mej lite. Hi hi hi, det är lite lågt av mej, men jag kan inte rå för att det känns så. Jag skäms lite över det.

Längtar till på torsdag

Jag väntar på att räkorna ska tina.
Jag väntar på tiden som jag inte har ska komma.
Jag tror den kommer på torsdag.

Detta är inte en dikt.

Typiskt!

Allt är bra men det känns inte så. Jag studerar deltid på universitetet (två dagar i månaden) resten av tiden är jag ledig. Jag har snart massor med ledig tid till att skriva och jobba extra på. Vilket drömläge. Jag är avundsjuk på mej själv. Det är lite för bra för att vara sant.
Jag borde vara glad.

I rent studie syfte var jag där

Det känns som om jag varit med i en sketch, men sanningen är att jag varit på middag. En mycket obekväm middag med 120 gäster. Alla var nyktra. Det borde vara förbjudet att ha en nykter middag med 120 gäster och underhållning till det. Alla som var där var mina grannar. Jag kände igen kanske tio stycken. Jag kom sent och hamnade vid pensionärsbordet. Kanske det var bästa bordet ändå. Pensionärer tycker inte det är obehagligt att vara nyktra bland okända människor.
Damen till höger om mej tittade på mej hela kvällen. Hon tittade på när jag åt, när jag drack och när jag pratade (fast inte med henne). Jag visste inte om hon sökte kontakt eller om hon faktiskt inte kunde vrida huvudet åt det andra hållet. Jag tittade på henne några gånger och log men jag kom inte på något att säga.
Tack och lov var det underhållning. Men att få nyktra människor att sjunga kan ju vara en utmaning. Underhållningen var väl det enda som kändes tryggt, hon visste vad hon gjorde och gjorde det snyggt.
Förhyrda bussar skulle köra oss därifrån. Innan den tidiga bussen (kl 20.00) kom, greppades mikrofon och vi blev informerade om att det fanns gott om plats på den sena bussen (kl 23.00) så vi behövde inte skynda oss hem. Några minuter efter det reste sej de flesta upp för att klä på sej och fly fältet. Kanske 10-15 pers stannande kvar, jag var inte en av dom.

En sanning

Jag läste något bra igår:
Enda anledningen till att man inte skrivit den där bestsellern är att man aldrig skrev den.
Jag ser det som en sanning.

Johoooooo! Ett steg närmare

Jag tog tjuren vid hornen igår. Nu är det klappat och klart. Jag går min sista dag i skolan på onsdag nästa vecka.
Det gick jättebra att berätta det för min lärare. Hon var professionell och stöttade mej i mitt beslut.
-Det är klart att du måste gå vidare, du kan ju det här nu, sa hon
Vilken lättnad! Jag som förväntat mej att hon inte tyckt jag varit mogen och att jag behövde öva mer på stavning, grammatik eller något annat.
Vi hade precis lyssnat på "Alkemisten" (bok) så jag hänvisade till att "man måste följa sin dröm" och det tyckte hon jag absolut skulle göra.
Jag är inte van vid att "chefer" blir glada när jag måste gå vidare i livet, snarare tvärtom. Klasskompisar och arbetskompisar blir lite ledsna och tycker det är tråkigt, medan lärare och chefer tycker att man sviker dom. Det är min tidigare erfarenhet. men nu fick jag en ny.
Trevligt!
Snart kan mitt nya liv börja. Då är jag ledig och kan skriva noveller varje morgon...åh, vad spännande, åh, vad skrämmande.
Undrar vad jag då kommer att hitta på för ursäkt för att inte skriva?