Jag vet inte

Jag satt på ett möte i kväll. Det var ett tråkigt möte och vid den nionde punkten som var ekonomi orkade jag inte längre. Jag satt istället och undrade vad jag gjorde där, och vad min totalt tysta närvaro bidrog med egentligen. Jag undrade varför vissa människor alltid pratar i alla sammanhang. Har dom verkligen åsikter i alla ämnen. Är allt intressant för dom eller är det behovet att synas som tar över? På förra årsmötet fick vi starköl efter åt. Jag satt och tänkte på den. i år var det te eller kaffe.
Jag längtar efter något. Jag undrar vad det är egentligen? Kanske det är något jag redan har... men antagligen inte.
Kanske det är musik.

Februari

Väntar på ett samtal som inte verkar komma...än. Kanske jag ska jobba på dagis i morgon. Jag vill, jag vill, jag vill. Hoppas, hoppas, hoppas.

När jag flyttade hit för några år sedan började jag gå en målarkurs. Det var trevligt och jag hoppades att kanske lära känna några vänner eller något åt det hållet. Jag kommer ihåg att jag frågade den äldsta i gruppen (nybliven pensionär) om vilken månad snön var helt borta här uppe i Umeå. Hon tittade granskande på mej och så svarade hon "Det är svårt att säga, snöhögar kan ju ligga kvar ganska länge...Jag kommer ihåg att en gång började det snöa i juni och morgonen efter låg alla små pippifåglar döda på marken. Det var länge sedan man jag kommer ihåg att jag och min dotter såg dom överallt"
Jag själv tänkte instinktivt "här vill inte jag bo".
Nu är det slutet på februari, alla barn på dagis har vinteroveraller och vinterskor. De stora barnen åkte skidor och de mindre stjärtlapp och de allra minsta sög på isbitar. Det roar mej enormt att se hur barn fungerar och tänker. I morgon kanske jag får jobba igen om någon i personalen är sjuk.

Jag hoppas, hoppas, hoppas.

Tillbaka?

Igår var det vår, solen lyste och det droppade från taken. Jag ställde mej på vågen för att se vad vintern gjort med mej. Det var lite värre än jag väntar mej. Jag började fantisera om att ta fram cykeln snart, kanske färga håret och bjuda över grannar på middag och vakna upp ur vinter dvalan.

I morse när jag vaknade var det mulet. Snön vräker ner och jag kände hur energin som försiktigt hade vågat sej fram igår genast sprang och gömde sej. Vad är det för mening med att stiga upp ur den varma sängen idag? Det finns ingen större anledning att göra något alls.

Igår vårstädade jag barnens rum. Alla prylar dammtorkades, alla mjukisdjur tvättades (och hängdes på tork i solen) Jag dammsög och sorterade även bort allt dom vuxit ur, kläder, böcker och leksaker.

Idag är det bara kallt, kallt, kallt. Och snö överallt.
Eller så kanske det bara är min pms som är tillbaka.

Bara så ni vet

Jag fick massor vettiga saker gjort när jag inte använt datorn. Därför har jag beslutat att ha blogg uppehåll ett tag.
Bara så ni vet.

I morgon blir det teater.

Skridskor istället

Fyra procent av Sveriges befolkning har med sej sin dator på toaletten.
Jag är inte en av dem, men jag har barnen hemma idag så jag ska försöka att inte häcka framför datorn hela dagen. Det kan inte vara kul med en sådan förälder. Kanske vi testar skridskor istället

Störd

Något jag läste på en blogg stör mej. Mycket.
Hur fungerar vissa människor egentligen? Hur tänker dom och hur kommer dom fram till sina åsikter?
Vad är logiskt och vad är paranoia?
Jag försökte diskutera det med min man, men han tyckte det inte ens var värt att kommentera. Svaret för honom var självklart. Efter det kände jag mej lite dum, att jag någonsin tvivlade på min åsikt. Det var ju självklart. Det gäller att inte trassla sej in i spindelns nät. Man ska väl inte vara extrem åt varken det ena eller andra hållet och det är här ett sunt förnuft behövs.

Själv har jag störningar kring blodsmittor (vilket gör att det är jobbigt hos tex tandläkaren som kladdar med sina blodiga handskar på allting tex datorer och lampor, lådor, handtagen på sina verktyg) men där tar jag ändå risken fast jag vet att hepatit sprids mest där.
Men det vore skönt att slippa oroa sej för det. Men vad är oddsen, och kan man verkligen skydda sej till 100%?
Tatuerare (som jag själv) kan ha dessa nojjor. Fick höra att på en större officiell middag (med tatuerare) hade dom steriliserat besticken. De var alltså förpackade i sterilpåsar och körda i autoklav. För ärligt talat, folk blöder ibland i munnen och diskmaskinerna på restauranger dödar inte alla bakterier. Vissa människor tycker kanske det är överdrivet, medan andra tycker det är självklart. Våra gränser är olika tack och lov. Det gäller att hitta en gräns man själv är bekväm med.

Jag tror jag ska skriva en novell om en störd människa nu. Kanske en överdrivet störd människa

Museum

Jag vill gå på nationalmuseet och se Toulouse de Lautrec utställningen.