Så blir jag glad igen

Vår bil är död. Han klarade inte operationen. Hans nya motor var tydligen också död (efter nästan 20 timmars arbete) så vi måste sluta upplivningsförsöken. Min man sörjer genom att kolla på "blocket" och jag tar ut det genom arbete. Jag jobbar hela tiden nu, det gör mej lycklig. Jag tackar ja till alla jobb jag får som inte har med tatuering att göra och de gör mej glad.
I morgon ska jag jobba i köket igen, jag har ingen aning om vad jag ska laga, men jag är helt övertygad om att det blir bra och vegetariskt.

En klen tröst

I dag efter dagis var min dotter gnällig, väldigt gnällig då hon inte hade någon att leka med (min son hade en kompis med sej hem och var upptagen med honom) i min desperation efter lite lugn och ro tog jag fram en gammal Barbiehäst.
-Här, den kan du leka med.
Hon blev överlycklig och försvann in på sitt rum. Toppen, tänkte jag. Så kommer hon ner för trappan efter någon minut och är mycket missnöjd och säger med sin gnälligaste röst som är på gränsen till att bryta ut i gråt:
-Det går inte. Mina Barbies kan inte rida.
-Varför då?
-Dom har inga ridhjälmar, buhu buhuuuu
Vad ska jag svara på det? På dagis har vi sagt: Om ni inte vill ha hjälm får ni inte åka pulka/scrana/snowracer i backen. Ni måste ha hjälm när ni åker skridskor, eller denna gamla klassiker: Ni måste använda cykelhjälm!
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag försökte med att: Du kan ju göra egna hjälmar av papper (!?) eller tejpa på de där små plast skålarna på huvudet de kan ju fungera som hjälm.
-Nej, det går ju inte, de är ju förstora.
Där insåg jag att min minut av lugn och ro var över. Men hennes Barbies har sina hjärnor i behåll, alltid en tröst.

Dagens arbete

I dag har jag jobbat i köket på dagis. Jag har lagat mat som är helt ekologisk, vegetarisk, (och lite vegan mat). Det gick jättebra! Jag är inte van att jobba helt ensam i kök men det var inga problem alls. Tydligen kan jag det där eller så är det bara väldigt lätt jobb???! Hur som helst är det bra att jag får det att fungera då jag även ska vara där i morgon.
I kväll ska jag gå på en föreläsning om något, jag kommer inte ihåg vad det handlar om då mitt minne är mycket begränsat, men jag tror det handlar om hur man får livet att fungera?!!.
Som om det skulle gå i verkligheten?

Önskar jag bodde i Finland

Mitt smink är slut. Jag var inne i stan och skulle köpa nytt. Jag bad om hjälp eftersom det jag brukar använda (HR) hade utgått. Oj vad vi provade. Lite för rosa, lite för gult, för grått. Ingen nyans passde av ALLA märken. Jag är för vit helt enkelt. Jag är vitare än allt smink i Sverige. Då jag är halvfinne (=vit) undrade jag vad alla finska människor sminkar sej med. Det visar sej att i Finland har dom helt annan färgskala på sminket. Men i Sverige är de flesta rosa så då köper man in det. Toppen, nu måste jag åka utomlands för att köpa smink.

Bra start på dagen

Mitt nya liv har börjat ännu en gång...
Uppe med tuppen, jag vet inte om jag är trött än. Jag vaknade flera gånger i natt och kollade klockan, jag vill ju inte missa träningen. Men nu är allt på gång. Ska jag ha med mej gympaskor? Vad är bodybalance egentligen? på yoga använder man ju inte skor. Jag tror inte man behöver det men jag tar med dom ändå. Jag mår lite illa och har ont i huvudet. Bra start på dagen!

Trotsig

Detta kroniska försök till förändring. I morgon ska jag träna klockan sju på morgon. För mej är det lika konstigt som att träna klockan två på natten. När jag bodde på observatiriegatan (vid Odenplan) så brukade jag gå hem från jobbet (Dramaten) mitt i natten. Då brukade jag ibland gå via sveavägen hem. Där fanns det ett nattöppet gym. Det var alltid folk som tränade där. Stora, breda broiler killar som lyfte tungt. Inte en enda gång blev jag sugen på att gå in och träna, och jag undrar fortfarande vad det är för människor som tränar mitt i natten. Och varför?

I morgon efter jag har gjort min morgon gymnastik ska jag jobba på dagis. Jag är mest fascinerad av de trotsigaste barnen. Deras min-spel och hur dom kämpar emot med hela kroppen för att inte få på sej ytterkläderna är mycket intressant. Deras standard replik "Jag vill inte" som skriks ut två centimeter från ens öra, har kanske orsakat endel tinitus vid det här laget.
De flesta vuxna människor har ju lärt sej att behärska sina känslor men treåringarna kör på, allt dom bara kan. Trotsen börjar visst vid åtta månaders ålder och fortsätter sedan resten av livet, men det klingar visst av lite efter 27 års ålder. Tack och lov att jag blir äldre för var dag. Kanske det är därför livet blir bättre och bättre med tiden, trots att kroppen förfaller?
Min mamma säger att äktenskapet blir bara bättre och bättre med åren och så är det nog med livet också. De som är mest nöjda med sitt liv och kropp är faktiskt folk över 65 år.
Kanske det tar nästan ett helt liv att inse att allt är ganska bra ändå?!

Skrap, skrap

Av någon anledning var det två män i mitt radhus idag. Dom kom från Lycksele. Jag frågade genast hur lång tid det tog att köra mellan Umeå och Lycksele.
"Om du kör lagligt tar det en och en halv-två timmar" sa den ene.
Det är inte så farligt tänkte jag, det kanske är värt att köra den biten till en sommarstuga?

Nu ska jag skrapa trisslotter och kolla om det plötsligt händer något.