I dag efter dagis var min dotter gnällig, väldigt gnällig då hon inte hade någon att leka med (min son hade en kompis med sej hem och var upptagen med honom) i min desperation efter lite lugn och ro tog jag fram en gammal Barbiehäst.
-Här, den kan du leka med.
Hon blev överlycklig och försvann in på sitt rum. Toppen, tänkte jag. Så kommer hon ner för trappan efter någon minut och är mycket missnöjd och säger med sin gnälligaste röst som är på gränsen till att bryta ut i gråt:
-Det går inte. Mina Barbies kan inte rida.
-Varför då?
-Dom har inga ridhjälmar, buhu buhuuuu
Vad ska jag svara på det? På dagis har vi sagt: Om ni inte vill ha hjälm får ni inte åka pulka/scrana/snowracer i backen. Ni måste ha hjälm när ni åker skridskor, eller denna gamla klassiker: Ni måste använda cykelhjälm!
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag försökte med att: Du kan ju göra egna hjälmar av papper (!?) eller tejpa på de där små plast skålarna på huvudet de kan ju fungera som hjälm.
-Nej, det går ju inte, de är ju förstora.
Där insåg jag att min minut av lugn och ro var över. Men hennes Barbies har sina hjärnor i behåll, alltid en tröst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du kanske kan trösta henne med att Barbies inte har några hjärnor, utan bara huvudet fullt med luft. Har sett min dos av dekapiterade Barbies i detta hus... :-)
Så går det när hjälmhysterin går överstyr.
Skicka en kommentar