Trotsig

Detta kroniska försök till förändring. I morgon ska jag träna klockan sju på morgon. För mej är det lika konstigt som att träna klockan två på natten. När jag bodde på observatiriegatan (vid Odenplan) så brukade jag gå hem från jobbet (Dramaten) mitt i natten. Då brukade jag ibland gå via sveavägen hem. Där fanns det ett nattöppet gym. Det var alltid folk som tränade där. Stora, breda broiler killar som lyfte tungt. Inte en enda gång blev jag sugen på att gå in och träna, och jag undrar fortfarande vad det är för människor som tränar mitt i natten. Och varför?

I morgon efter jag har gjort min morgon gymnastik ska jag jobba på dagis. Jag är mest fascinerad av de trotsigaste barnen. Deras min-spel och hur dom kämpar emot med hela kroppen för att inte få på sej ytterkläderna är mycket intressant. Deras standard replik "Jag vill inte" som skriks ut två centimeter från ens öra, har kanske orsakat endel tinitus vid det här laget.
De flesta vuxna människor har ju lärt sej att behärska sina känslor men treåringarna kör på, allt dom bara kan. Trotsen börjar visst vid åtta månaders ålder och fortsätter sedan resten av livet, men det klingar visst av lite efter 27 års ålder. Tack och lov att jag blir äldre för var dag. Kanske det är därför livet blir bättre och bättre med tiden, trots att kroppen förfaller?
Min mamma säger att äktenskapet blir bara bättre och bättre med åren och så är det nog med livet också. De som är mest nöjda med sitt liv och kropp är faktiskt folk över 65 år.
Kanske det tar nästan ett helt liv att inse att allt är ganska bra ändå?!